Tillbaka
Åkte tillbaka igår kväll. Kom tillbaka till sjukhuset runt 20.30.
Kändes skönt att få sova ut ordentligt, var orolig över att jag inte skulle kunna sova alls...
Nanna blev superglad över att jag kom tillbaka. Jag hade förväntat mig samma reaktion av min familj när jag kom hem iförrgår...
Folk har börjat ifrågasätta mitt namnbyte.. Om jag verkligen är säker på det här. Jag blir så ledsen. Elliot är ett unisex namn, även om det används med på killar än tjejer. Folk tror att jag kommer få svårt att skaffa jobb och sånt ifall jag byter namn. Det tror inte jag. Men jag blir så ledsen när folk ifrågasätter mina val, jag ska äntligen få vara mig själv, varför får jag inte vara det?
"Du har ju bröst och grejer"...
Ja, men jag har inte valt att ha det! Jag har inte valt att födas som en tjej när jag egentligen är en kille. Jag har inte valt något av det här!
Ibland undrar jag om det är meningen att jag ska krypa tillbaka till mitt skal och va tjej igen, bara för att alla andra vill det. Men jag tänker kämpa. Tänker inte ge upp nu. Inte efter vad jag har fått kämpa igenom med mig själv i 12års tid! Glöm att jag går tillbaka nu!
Bye for now.
/ Elliot.
Hemma
Det var rätt jobbigt att komma hem igår.. Kändes som om ingen hade saknat mig. Dessutom var mitt rum fyllt med tjejkläder överallt, så det va jobbigt att sova där inne...
Så, så fort jag vaknade så drog jag till Åsa för att komma bort lite. Nu sitter jag och väntar på mat.
Senare ska jag kanske dra till Ante och lira lite tv-spel. Boys night, liksom :)
Vi får se om jag kanske återvänder till sjukhuset tidigare... Jag mår inte så himla bra.. Men, vi får se som sagt.
Bye for now!
Underbart!
Hela dagen igår och idag har varit helt fantastiska.
Fick permission igår och fick komma hem till min pappa och mina älskade djur.
Igår piercade jag mig och idag har jag varit på aspberger och adhd utredning. Ska fylla i några papper och så träffar jag psykologen igen den 20e.
Folk har äntligen börjat kalla mig Elliot och Han. Känns helt fantastiskt! Mina syskon har börjar kalla mig bror och folk har varit så otroligt stöttande! Mitt liv känns helt underbart just nu!
Update 11/3 2015
Känsloladdad...
Jag har så mycket känslor på samma gång just nu...
Jag pendlar från att vara dödskär till totalt deprimerad.
Från speedad till dödstrött... Vad händer med mig? Vad händer med min kropp?
Jag har en riktigt kass dag idag och jag vet inte hur jag ska ta mig till för att förmedla det till någon annan.
Jag har tagit min lugnande spruta redan idag, men jag önskar så innerligt att jag fortfarande kunde ta två istället för bara en.
Jag har pratat med Lana hela dagen, vilket har varit skönt... Hon är verkligen min klippa i stormen just nu. Hade jag inte pratat med henne så hade jag säkert haft ännu mer tid att tänka och känna efter...
Jag blir bara knäpp, för jag vet inte vart jag ska ta vägen med allting. Allt verkade ju bli så bra, tills idag...
Jaja, det är väll bara att härda ut. Man kan inte göra annat.
Önska mig lycka till.
/ Lovestruck.
Jag pendlar från att vara dödskär till totalt deprimerad.
Från speedad till dödstrött... Vad händer med mig? Vad händer med min kropp?
Jag har en riktigt kass dag idag och jag vet inte hur jag ska ta mig till för att förmedla det till någon annan.
Jag har tagit min lugnande spruta redan idag, men jag önskar så innerligt att jag fortfarande kunde ta två istället för bara en.
Jag har pratat med Lana hela dagen, vilket har varit skönt... Hon är verkligen min klippa i stormen just nu. Hade jag inte pratat med henne så hade jag säkert haft ännu mer tid att tänka och känna efter...
Jag blir bara knäpp, för jag vet inte vart jag ska ta vägen med allting. Allt verkade ju bli så bra, tills idag...
Jaja, det är väll bara att härda ut. Man kan inte göra annat.
Önska mig lycka till.
/ Lovestruck.
Så jävla svårt.
Varför ska det vara så jävla svårt att sova? Att bli trött?
Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att få ro, utan massa tankar? Jag förstår inte...
Tagit Alimemazin 20mgx2. Insåg nu att det är en högre dos än vad jag är van vid. Men det kanske hjälper mig att somna... Det är en lugnande medicin, så lär bli lite dåsig och kanske (hoppas) att jag får bli lugn.
Trött på dessa röster i mitt huvud nu. Trött på höra dem skrika åt mig, förnedra mig och mobba mig. Hatar hur dom provocerar mig till att göra dumma saker.
Idag har jag däremot gjort bra grejer, men jag kan inte riktigt känna att jag har varit duktig. Jag kan inte ta åt mig av att jag har gjort något bra... Det är så jävla svårt allting, fastän att det inte borde vara det.
Jag äter ganska bra nu iallafall... Inte räknat kalorier på två dagar.. Men så som jag mår nu, så lär jag svälta mig en hel dag imorgon... Vi får se.. För vem vet? Imorgon kan ju bli en bra dag också...
Hunger gör en dum i huvudet
OBS! Trigger warning!!!
Jag har gått ner 3,6kg sedan jag vägde mig sist för några dagar sedan.. Detta gick jag ner på en vecka. Visst är man så in i helvete stolt, men man är också rädd när det går sådär fort.
Dom har ställt bort vågen för mig nu, för att det tydligen inte anses vara hälsosamt att väga sig så ofta som jag gör...
Varför gör jag då det här? Jo.... Låter jävligt dumt, men jag försöker att svälta ihjäl här inne. Jag finner inget annat rimligare sätt att försöka ta livet av sig. Förmodligen kommer jag att sluta upp med sondmatning och dropp, men i slutändan är det värt försöket.
Dom säger att det kommer ta 3 månader innan det sker. Men jag tror att det kommer gå fortare än så.
Jag gör det också för att jag förväntar mig att bli smal. Det är också ett form av skadebeteende, för att det inte finns något annat att skada sig med.
Jag blev dessutom nekad utgång idag med en kompis... Det gör mig så jävla ledsen. Jag kan ju förfan inte komma ut härifrån hur jag än försöker! Jag har nog aldrig varit så arg på min läkare, som idag... Jag har verkligen fått hålla mig i skinnet för att inte vandalisera hela avdelningen. För det skulle inte lösa någonting... Hade nog inte heller haft orken att slänga omkring möbler när jag inte äter. Hade nog slutat upp liggandes på golvet...
Jag undrar hur många dagar det kommer ta innan min kropp lägger av.. Det återstår att se...
Man blir helt dum i huvudet av att vara hungrig... Tänker på mat exakt hela tiden och skulle kunna äta upp en hel pizzeria, men så fort jag ser mat så vill jag bara kräkas. Aptiten är helt borta. Vilket är skönt, för mig iallafall.
Men dessvärre fungerar inte hjärnan riktigt som den ska... Men det är ju inte så konstigt...
Nu ska jag återgå till att ligga i sängen för att återfå lite energi...
Svar på kommentar!
Hejsan! Tar absolut inte illa upp :)
Jag kände att jag någonstans inte vill bli misstagen för en kille. Det låter jätte knäppt, men någonstans så är jag mer kvinna än man och jag trivdes så himla bra med Elsa som namn, så det fick helt enkelt bli så! Men jag förstår också din nyfikenhet kring den frågan. Hoppas jag gav dig ett bra svar!
Genderfluid - hur det började.
För någon vecka sedan kom jag ut som genderfluid. Jag blev väldigt positivt bemött, vilket jag är så himla glad för!
Så vad är genderfluid?
Det är när man inte kan definiera sig som varken en man eller en kvinna och man är ofta ombytlig. Det är alltså jag, om jag nu måste definiera mig.
Men om jag nu måste definiera mig som antingen eller? Vad är jag då?
Ja... Då är jag en kvinna. En väldigt grabbig sådan, isåfall. Men helst vill jag inte definiera mig alls.
Jag kan leva med mitt kön, men jag kan inte leva med hur min kropp ser ut. Jag kan inte leva med mina bröst, iallafall inte storleken på dem. Jag har mycket funderat på att göra en bröstförminskning, men har istället beslutat mig för att använda en chest binder.
En chest binder är som en korsett. Den är gjord av ett material som andas och stretchar. Det gör att du inte skadas när du använder den, som t.ex. bandage kan göra. Använd aldrig bandage!!! Det är livsfarligt.
När upptäckte jag då detta? Jag var väldigt ung. Omkring 9-10 års åldern och hade många funderingar på att bli kille. Men som då, hade jag aldrig funderingar på att skaffa penis. För det vill jag inte ha. Jag var fast någonstans mitt emellan och kunde verkligen inte bestämma mig. Jag levde istället i konstant förnekelse och tänkte; att jag kände såhär, för att jag är gay. Men hur förklarar det då alla gånger som jag gråtit som barn, för att mina föräldrar ville sätta på mig en klänning?
Hur förklarar det att jag i simhallen vägrade ha en bikini överdel tills jag började få bröst?
Precis. Min sexuella läggning förklarar inte den delen. Men jag fortsatte att leva i förnekelse.
När jag var 13-15år så började puberteten slå till ordentligt. Jag fick min mens redan vid 10års ålder och brösten började växa när jag var 8. Det kändes så onaturligt att jag knappt klarade av att leva med mig själv.
Men när jag var mellan 13-15 så slutade jag helt att äta. Jag fick anorexia och var nöjd med min kropp som pinnsmal och små bröst. Jag hade då väldigt sällan mens, vilket gjorde mig ännu lyckligare. I mitt huvud mådde jag på topp, men fysiskt mådde jag skit. Men även om jag var väldigt nöjd, så levde jag fortfarande i konstant förnekelse till mina tankar. Detta ledde till en extrem identitetskris då jag istället valde att göra mig så feminin jag bara kunde. Mitt psyke mådde skit av det, men jag tänkte: det är såhär det är meningen att jag ska vara. En kvinna. Inget annat.
Runt 17-18års åldern började jag att klä mig grabbigt igen, vilket jag gör än idag.
Jag trivs i det och tänker inte vara feminin bara för att världen säger åt mig att jag borde vara det. Jag tänker fortsätta definiera mig som genderfluid, jag är bara jag. Elsa! Ingen annan.
Så... Har jag lärt mig att leva med mig själv? Svaret är nej. Jag har accepterat vem jag är, men inte hur jag ser ut. Jag är inte nöjd. Jag tänker göra det jag kan för att förändra min kropp, för att jag själv ska må bra. Sen tänker jag köpa den där chest bindern. Tack vare den så behöver jag inte operera mina bröst!
Frågor? Tveka inte att ställa dem.
Tack och hej, leverpastej.
FUCK!
FUCK YOU domstolen, för att ni håller mig här på tvång. Fuck you, för att ni gjorde det bedömandet att hålla mig kvar här.
Fuck mig själv, för att jag själv har orsakat det här. Jag är egentligen mer arg på mig själv, än på dom.
Fuck allting!!!!
Jag vet. Jag är inte dum.
Jag vet att den enda som jag hjälpa mig, är jag själv. Jag vet det så väl, men jag tänker inte. Jag har gett upp, jag är leds. Jag ser ingen framtid, kan knappt se framåt en timme från nu. Jag kommer inte upp ur det här jävla hålet. Alla läkare får göra alla beslut åt mig, för att jag inte kan vara engagerad. Jag är trött på att gråta, jag är så trött på att krypa fram... Jag har kämpat så jävla länge och tänker inte göra det mer. För som jag sa, jag har gett upp. Jag har mått dåligt så jävla länge, så jag orkar inte mer.
Det är inte jobbigt att höra sanningen; "bara du kan hjälpa dig själv, det är du som måste kämpa", för att jag vet redan om det. Jag är inte dum i huvudet.
Och till er som tycker att det är så jävla jobbigt att läsa om hur jag mår, FUCKING SLUTA LÄSA DÅ! Så simpelt är det! Kom inte till mig och klaga för att du läst sen, sluta bara läsa så slipper du tycka att det är så jobbigt.
Förlåt...
Det känns som att oavsett vad jag gör, så lyckas jag göra alla besvikna.
Vad finns det för mening med att leva, om jag ändå bara är ett jävla misstag?
Jag är så fruktansvärt arg på mig själv för att jag inte har någon självkontroll kvar. Jag agerar på varenda impuls som dyker upp i mig.
Det enda jag vill, är att VILJA leva. Men det gör jag inte. Jag orkar inte. Jag har gett upp.
Förlåt mamma, förlåt pappa, för att jag inte kan vara den dottern ni önskar att jag ska vara.. Förlåt mina vänner, för att jag inte kan vara den vän ni förväntar er att jag ska vara... Förlåt alla... Förlåt för allt.. Förlåt att jag finns...
Förlåt Lana, för att jag inte kan vara den du vill att jag ska vara... Jag älskar dig av hela mitt hjärta...
Tvångsvård
Nu har dom satt mig på tvångsvård... Jag får iofs skylla mig själv... Jag var dum, gjorde dumma val. Men jag har gett upp helt. Allt känns så jävla meningslöst. Jag är så leds.
Morfar
Morfar... Ser du mig där du sitter uppe bland molnen? Ser du hur jag förlorat allt hopp? Ser du hur jag kryper, gråter och är förstörd? Är du ibland hos mig, när jag är som mest liten och ensam?
Morfar, vad händer efter döden?
Kommer vi ses igen efter att jag inte finns mer? Kommer du bli besviken om jag kommer till dig tidigare, än vad du hoppats på?
Är Simba hos dig? Är mina fåglar hos dig? Tar du hand om dom? Mår dom bra? Har dom det bättre där uppe, än här nere när dom var sjuka och svaga?
Saknar du mig ibland morfar? Förlåter du mig för att jag aldrig kom och hälsade på? Förlåter du mig för den tiden som vi hade kunnat spendera tillsammans, aldrig blev av?
Förlåter du mig för att jag lät vår tid spillas ut i sanden?
Jag minns att du nästan köpte en häst till mig. Jag önskar att du hade gjort det. Den hästen hade blivit det enda jag skulle haft från dig. Minns du att du nästan köpte mig en moppe? Den moppen hade jag aldrig kunnat sälja.
Morfar... Jag spelar min symfoni helt fel.. Jag spelar tills mina fingrar blöder.. Morfar, jag är så förlorad... Du försvann när jag behövde dig som mest...
Förlåter du mig för alla gånger jag aldrig hörde av mig?
Saknar du mig ibland, där uppe bland molnen? Jag saknar dig också.
Vi ses snart morfar. Jag älskar dig.
Fan.
Jag blev utåtagerande idag, slängde min stol rätt in i väggen... Det blev hål och nu skäms jag som en hund.
Jag hatar när jag inte kan kontrollera mig själv, när jag blir sådär.. Jag blir rädd för mig själv...
Jag vill bara dö. Jag orkar inte mer.
Skit. Bokstavligen.
Klockan är nu halv 4 och jag har ännu inte kunnat sova en blund. Hela natten har varit hemsökt av illamående och diarréer. Nu är det normalt i magen iallafall. Men min puls ligger fortfarande på 120+. Det varierar mellan 120-147.
Jag är kopplad till en konstant EKG som läser av min puls och sånt. Den tjuter när pulsen blir för hög.. Vilket hänt ett par gånger nu...
Just nu ligger jag i sängen och glor på tv. Vilket jag bara har gjort sen jag kom hit, om man bortser från alla dom gånger jag varit tvungen att gå på toaletten. Det värsta? Det är att dom använder en jävla toastol som är som en stor potta... Där måste jag göra alla mina behov, även nummer 2. Jag skäms varenda gång efteråt och speciellt när diarréerna var som värst.
Ligger och väntar på att en ambulans ska komma hit och hämta mig.. Sen åker jag vidare till Uppsala, till avdelningen igen.
Så hur mår jag? Svar; skit.
Den värsta känslan som finns, är besvikelsen för att man inte försvann.
Planer. Dåliga planer.
Ligger på akuten i Enköping för att jag smällde i mig 40 tabletter i självmords syfte. Vad mer kan jag säga? Jag har gett upp.
Mitt största misstag.
Det går inte en enda sekund utan att jag saknar Lana... Jag ångrar fortfarande att jag lämnade henne, jag ångrar att min psykiska hälsa har förstört allting. Utan henne är det svårt att leva...
I början när vi träffades så höll jag fortfarande på med droger från och till. Jag söp också väldigt ofta. Jag var helt enkelt trasig, levde inte för någonting. Jag var ett tomt skal.
Hon plockade upp alla mina trasiga bitar och gjorde mig hel. Men innerst inne kommer jag alltid ha ett hål som aldrig försvinner. Det hålet kunde inte ens hon fylla, men med henne gjorde det inte längre ont.
Vi pratar varje dag och det är jag glad för. Just nu är hon det enda som fortfarande får mig att andas. Hade jag förlorat henne, hade jag utan tvekan varit mer trasig och förstörd, än vad jag är nu.
Jag ångrar varenda dag att jag gjorde slut. Jag förstod inte vad jag hade, förrän det var borta.
Idag är det hennes födelsedag och hon är ute och umgås med någon kompis... Jag önskar hon kunde komma hem snart, för jag behöver henne nu mer än någonsin... Jag vill att hon kommer tillbaka till Sverige, jag vill att vi ska bli tillsammans igen.. Det är hon eller ingen, det vet jag om... Jag vill så mycket med henne, jag vill dela mitt fucked up liv med henne... Hon är nog den enda som aldrig någonsin har tappat hoppet om mig. Och jag är evigt tacksam till henne.
Lana, om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag älskar dig till universums slut och tillbaka. Du är den enda för mig, du är mitt allt. Du är min glädje i min sorg, mitt hopp när jag givit upp. Utan dig, inget mig.
Det blir värre.
Efter läkarsamtalet idag så är det beslutat att jag är kvar här tills på måndag. Men vem vet, det kanske ändras. Det beror helt på hur jag mår.
Jag har kommit till en punkt då jag skär mig mer illa än någonsin tidigare. Jag har aldrig haft så djupa och breda sår förut... Hade jag varit i ett "mer friskt" tillstånd så hade jag svimmat av att se huden separera och visa innehållet och mängder av blod. Men nu bryr jag mig inte. Jag bara står där och glor utan att röra en min. Vad händer med mig?! Jag känner inte igen mig själv. Det skrämmer mig. Vem har jag blivit?
Jag har förändrats så snabbt och kraftigt att jag knappt minns hur jag var innan. Vem jag var innan. Jag vet inte längre vem jag är... Knappt vad jag är. Jag är så förvirrad...
En timme senare.
Jag blev utskriven idag för att gå på DBTn. Men jag kom inte så långt...
När DBTn var slut så ville min psykolog prata med mig. Jag bröt ihop och berättade hur allt låg till. Det resulterade i att jag nu skrevs in igen.
Jag önskar att jag hade ork att ge DBTn en chans, men jag har inte det... Jag har inget hopp alls kvar i mig, jag är helt slut...
Jag vet inte hur planen ser ut just nu, eller hur länge jag ska vara kvar. Helt ärligt så bryr jag mig inte heller... Jag vill bara avsluta allting...
Jag tänker gå lägga mig i sängen nu, gömma mig under täcket och önska att marken kunde svälja mig hel.
