I början när vi träffades så höll jag fortfarande på med droger från och till. Jag söp också väldigt ofta. Jag var helt enkelt trasig, levde inte för någonting. Jag var ett tomt skal.

Hon plockade upp alla mina trasiga bitar och gjorde mig hel. Men innerst inne kommer jag alltid ha ett hål som aldrig försvinner. Det hålet kunde inte ens hon fylla, men med henne gjorde det inte längre ont.

Vi pratar varje dag och det är jag glad för. Just nu är hon det enda som fortfarande får mig att andas. Hade jag förlorat henne, hade jag utan tvekan varit mer trasig och förstörd, än vad jag är nu.

Jag ångrar varenda dag att jag gjorde slut. Jag förstod inte vad jag hade, förrän det var borta.

Idag är det hennes födelsedag och hon är ute och umgås med någon kompis... Jag önskar hon kunde komma hem snart, för jag behöver henne nu mer än någonsin... Jag vill att hon kommer tillbaka till Sverige, jag vill att vi ska bli tillsammans igen.. Det är hon eller ingen, det vet jag om... Jag vill så mycket med henne, jag vill dela mitt fucked up liv med henne... Hon är nog den enda som aldrig någonsin har tappat hoppet om mig. Och jag är evigt tacksam till henne.

Lana, om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag älskar dig till universums slut och tillbaka. Du är den enda för mig, du är mitt allt. Du är min glädje i min sorg, mitt hopp när jag givit upp. Utan dig, inget mig.