Strongwilled

Som rubriken ovan, detta är ett påstående kan fick idag. Detta gjorde mig inte ledsen eller upprörd utan gav mig istället en tankeställare!
Jag har tänkt på det från och till och även fått det påståendet tidigare, men inte riktigt tagit in de och tänkt på det.
"Jag vet", brukade mitt svar då vara, på allt!
"Alexandra du ser sliten ut!"
"Jag vet"
"Alexandra du ser ledsen ut... Mår du inte bra?"
"Jag vet"
"Va?"
"Huh? Ah.. Nä.. Jag har mått bättre"
Allting kom ut som "jag vet".

Jag bara antog att jag undvek ögonkontakt som ett försvar mot mig själv för att jag mådde dåligt, men även när jag mår bra så har jag svårt för ögonkontakt. Anledningen? En svår jävel att ge svar på.. Men jag har tänkt och "analyserat" lite om mig själv... Och jag har märkt att jag känner mig nästan blottad när folk kollar mig i ögonen! Att ta ögonkontakt är väldigt läskigt, ögon säger så mycket.. Visar sanningen! Och jag är nog rädd för att folk ska se hur trasig jag är på insidan, även om jag skrattar och ler. Jag har försökt jobba med ögonkontakt ända sedan jag var runt 10år gammal, nu är jag snart 20 och ingen förändring har skett direkt.. Det kanske bara är sån jag är? Eller så blir det bättre med tiden?

Hur mår jag annars då? Sådär faktiskt. Det är mycket upp och ner nu.. Och sorry om jag gör er besvikna, men jag saknar ibland att göra illa mig själv. Jag lovar, har inte gjort det på flera månader nu, men detta har lett till att jag tyvärr börjat ta ut en massa på andra människor omkring mig! För när jag gjorde illa mig själv så tog jag ut allt på mig själv, ilska, smärta, sorg, skuld.. Ja allt man kan tänka sig. Nu får alla andra ta skiten, men jag hinner inte ens tänka innan helvetet bryter lös!

Nåväl.. Ska försöka sova nu iallafall. Imorgon är det en ny dag!
Godnatt!