En jobbig dag som blev värre.
Jag skulle egentligen lagt upp detta inlägg vid 12.00 tiden men medan jag satt och skrev så ringde min kära flickvän. Precis i den stunden upptäckte jag att Lillan har gått bort.
Lillan var min rödpannade Kakariki på lite över 1år som jag haft sedan hon bara var ett litet ägg.. Hon är alltså född hos mig och jag har sett henne växa upp. Jag har handmatat henne och uppfostrat henne som mitt eget barn och hon var riktigt tam. Hon uppskattade mig i alla lägen och var alltid glad.
Lillan visade inga tecken på att hon var sjuk, igår mådde hon bra och idag fanns hon bara inte mer.. Sorgen och smärtan jag känner är olidlig och obeskrivlig.. Anledningen till varför hon dog är som ett stort jävla frågetecken.. Allt jag vet är att hon fick ett väldigt bra liv hos mig. Hon var älskad... Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag gråter oavbrutet när jag väl bryter ihop och det är fortfarande svårt att förstå att hon är borta.. Att hon inte kommer tillbaka.. Men jag vet att hon inte led innan hon dog.. Hon såg fridfull ut.. Och jag lever med hoppet och tron av att hon har det bra där hon är nu!
Vila i frid Lillan! Jag älskar dig föralltid!
02-09-12 * 19-11-13 <3
Inlägget:
Zup guys?
Skulle skrivit i söndags, men har inte riktigt haft orken till det..
Jag klarade mig igenom min första nyktra helg på typ 2år. Fantastiskt va?!
Jag är så stolt att jag skulle kunna skrika de från hustaken, men jag tror att jag då istället blir inlåst och kallad för psykopat.. Hehe. Min helg spenderade jag hos mina gudsystrar och min ena gudsyster Maria hoppade över att gå festa med sina kompisar för min skull. Det gör hela min resa mer hjärtevärmande och lättare. Hon höll mig i handen genom min abstinens och det är såna människor jag behöver runt mig nu! Jag älskar henne och är evigt tacksam, men hon vet redan om det.
Så hur gick det? Jo, det var väldigt upp och ner. Jag grät av att se alla bilder på Facebook där folk lagt upp bilder på sina drinkar och öl/cider flaskor. Även simpla statusar som "krogen ikväll" eller "nu ska vi festa" gjorde att jag bröt ihop. Jag kände mig liksom tvingad att sitta hemma en fredags kväll när jag annars skulle springa på molnen av berusande eufori. Men hade det varit värt i slutändan? Nej. Inte någon stans!
På lördags kvällen kändes det mycket lättare. Men saknaden efter alkohol förvandlades istället till ilska emot de människor som skulle gå ut. Jag ber om ursäkt till er nu som hade en trevlig kväll, men jag nästan bokstavligen hatade er i helgen. Men jag vet att det inte är något annat än mitt eget försvar mot mig själv för att skydda mig från det jag annars skadar mig själv med.
På söndagen skrattade jag åt folks bakis-statusar på Facebook. Jag gjorde nästan en äredans för att jag antagligen aldrig igen kommer att må sådär dåligt dagen efter pga alkohol. Jag var stolt, som om jag vunnit ett pris.
Idag är också en jobbig dag. Min flickvän ska kanske kolla på fotbolls matchen med hennes gamla kollegor och ta en öl. Bara för att hon kan. Avundsjukan sprider sig som ett jävla virus inom mig och nu är jag där igen; jag är där på trappsteg ett och vill bryta ihop, skrika, slita mig i håret och slå sönder mina knytnävar mot hårda väggar. Men jag tänker inte göra det, även om det kanske hade varit bra att "släppa ut allt". Men det är inte värt för mig att göra mig svag mot mina känslor på det sättet. Det är iallafall vad jag tror...
Jag vill också kunna ta BARA EN öl och njuta av den. Jag vill också kunna gå ut med mina vänner och se någon ointressant fotbollsmatch för sällskapets skull och dricka en öl. Men här är jag, en missbrukare som inte kan smaka en droppe utan att behöva hälla i mig mer. Jag har accepterat det. Jag har accepterat mitt missbrukande och därför står jag emot även om det är jobbigt. Så jag gjorde ett lite svårare beslut idag; jag säljer min halva flaska vodka och en 33cl öl till min bästa vän, för att jag inte litar på mig själv när jag har alkohol hemma. Det är ett väldigt smart drag, jag vet det. Men det är också någon form av separationsångest. Det låter knäppt för jag skulle antagligen inte röra alkoholen som står så fint på min hylla. Men man vet aldrig med mig och jag tar inte den risken. För en dag kanske min abstinens blir för stark för mig att hantera och har jag då alkohol hemma så har jag förlorat och mitt kämpande för att bli nykter måste börjas om från början. Det vill jag verkligen inte. Så jag anser mitt beslut som väldigt klokt.
Jag har diskuterat väldigt mycket med både min flickvän och mina vänner. Ämnet är ofta om hur det kommer bli inom en snart framtid; "kommer jag kunna ta bara en öl?". Jag kan faktiskt inte svara på det för att frågan i sig är väldigt svår för mig. Jag vet inte ens om jag en dag kommer kunna gå ut på krogen och ha kul utan alkohol där jag är konstant omringad av berusade människor. Jag VILL kunna gå ut utan att behöva dricka. Jag vill gå sjunga karaoke som är min stora passion här i livet. Men jag får vänta. Jag är inte redo nu.
Hur kommer det sluta för mig om man är på någon fin middag och man får dricka vin till maten? Jag kommer vara den enda i mitt sällskap som ber om alkoholfritt. Jag är 20år och är en missbrukare... Jag är så ung fortfarande... "För ung" har jag fått höra, för ung för att vara missbrukare. Men jag är en och det måste jag leva med i resten av mitt liv. Jag får leva med att jag har lätt för att bli beroende och måste därför anpassa mig efter den situationen för att mitt beroende är inte bara ett beroende, det är en del av mig själv. Om jag inte vill falla tillbaka och tillåta mig själv att bli den personen jag blir när jag dricker, så måste jag sätta upp en mur som stänger alkoholen ute.
Jag blir inte samma person när jag dricker... Jag blir aggressiv, som en tickande bomb och jag vill aldrig mer bli den personen, för jag skadar personer jag älskar och dom kan inte göra något när jag väl är där. De får stå och se på när jag är utom kontroll och skäller ut dem när de säger att jag inte borde ta en öl till för att jag redan är full. Har jag flaskan i handen kan man inte ta den ifrån mig. Jag blir som en varg man försöker ta bytet ifrån.
För mig är det hemskt att lyssna på hur jag är när jag är påverkad eller full. Jag blir inte mig själv och jag vill aldrig vara så igen! Jag har många minnen som skulle varit fina och bevarade väl i mitt hjärta, men det ända jag minns är en dimmig värld där jag knappt minns det underbara för att jag varit full. Jag har mycket minnesluckor och minns inte allt jag upplevt. Det är pga alkoholen. Istället för att jag njöt av en trevlig upplevelse så söp jag bort den och minns inte senare vad som hände. Missta mig inte, jag minns väldigt ofta vad som hände dagen efter.. Men minnena försvinner och en mysig kväll med vänner på ca 8 timmar, kändes som 2 timmar av berusande. Jag minns alla detaljer dagen efter när jag vaknar, men glömmer bort vad som hände de tidigare helgerna. Jag är som ett gammalt kassettband som man spelade över med en ny kväll. Det är läskigt hur mycket jag glömt; bara för att jag var full.
"Minns du den där kvällen? Det var så kul!" Nej... "Minns du den där gången när du gjorde sådär? Det var jätte kul!" Nej, jag minns inte...
Det är skrämmande. Jag har funnit så många anledningar till varför jag vill bli nykter..
Det svåraste kommer att vara när jag är med min flickvän och hon kanske vill gå ut en kväll och jag vill avstå. Jag kan inte stoppa henne eller andra från att dricka alkohol bara för att jag gör det..
Jag har insett att den svåraste delen av min resa inte kommer vara att stå emot alkoholen, det kommer vara avundsjukan och sorgen som uppstår i mig när alla andra dricker förutom jag..
Jag kommer sakna drickandet, men jag kommer att må bättre utan!
Jobbig arbetsdag..
Hello readers!
Hela dagen har jag fått gå omkring med illamåendet och smärta i både mage och kropp. Jag kom på anledningen.. Jag har inte bara magkatarr, jag blev flera gånger nerknuffad till marken pga slagsmål i fredags. Jag var inte med och orsakade slagsmålet, som tur är! Men jag stod tyvärr lite för nära! Jag är okej dock. Tror det mest är musklerna som värker efter att ha spytt ett flertal gånger den kvällen. Men vad ska man säga? Jag får ju skylla mig själv.
För er som inte vet, så jobbar jag i kök. Idag skulle jag sköra upp rödvinsgelé. Lukten av rödvin gjorde mig riktigt illamående då jag antagligen fortfarande är halvt bakfull sedan i fredags... Men samtidigt fick jag en sådan jävla ångest. Jag greps av panik för att jag vet att jag ska sluta med alkohol. Jag fick be min kompis, som också är min kollega, att byta jobb med mig. För jag klarade inte av det... Det känns patetiskt och jag skäms! Skäms som en hund som nyss fått utskällning av matte/husse. Jag måste klara av att kunna jobba med alkohol när jag står i kök. Men jag kommer väll dit... Det har tidigare inte varit något problem förut, men då visste jag ju inte ens om att jag var alkoholmissbrukare. Men men.. Somsagt, jag kommer dit en dag! Men nu kommer jag nog behöva stanna långt borta från alkohol ett tag. Så långt bort det bara går, in fact! Jag tänker inte sätta mig på prov riktigt ännu, som att t.ex gå ut på krogen utan att dricka, bara för att jag vill gå ut. Det kommer vara för jobbigt. Jag håller mig hellre hemma och gör något annat jag tycker om, eller umgås med andra som inte ska dricka eller gå ut! Bra plan va?
Jag funderar fortfarande på att gå på möten. Jag tror verkligen det kan hjälpa mig!
Nu ska jag ta mig hem och försöka städa mitt rum lite, om jag orkar. Är rätt slutkörd efter idag.
Peace out my friends. Ha en fortsatt trevlig kväll!
Varm i hjärtat!
Jag vill tacka alla som varit så stöttande mot mig efter att jag igår gjorde det största erkännandet någonsin! Ja, det var till och med större än när jag kom ut ur garderoben för 8år sedan, haha!
Jag trodde att folk skulle vända mig ryggen direkt. Att jag skulle bli kallad för saker eller att folk helt skulle tappa hoppet om mig. Men nu inser jag hur underbara människor som finns i min närhet! Tack till er, ni betyder mycket! <3
Jag har haft en ganska jobbig morgon nu. Jag sitter just nu på bussen till jobbet och känner mig riktigt trött efter igår, nästan yr. Det värsta är; att efter jag gjorde mitt erkännande igår om att jag ska bli nykter, så har jag fått den värsta abstinensen någonsin! Jag är rädd för att sluta... Jag vill ju sluta, men innerst inne vill jag inte det! Men detta är bara ännu ett stort test för mig som jag måste klara mig igenom! And i will!
Detta är ett bevis på att jag kanske inte alls kommer klara mig igenom detta själv. Jag kommer behöva hjälp och jag har faktiskt funderat på att gå på AA-möten. Knäppt va? Kanske inte. Men det känns knäppt att jag, den förut oskuldsfulla, duktiga, oskyldiga Alexandra alla såg, ska nu gå på AA-möten! Ja, folk är ju inte riktigt vilka man tror att de är. Skenet kan bedra.
Tror jag antagligen bara ville säga tack eller något.. För ert stöd alltså! Om ni så önskar; så kommer jag hålla er uppdaterade om hur min resa till att bli nykter går. Om ni inte är intresserade, then I wont! Lämna gärna era åsikter i kommentarsfältet!
Kärlek och respekt, i'm out!
Ett bekännande...
Hi guys..
Länge sedan jag skrev här, vad har det gått, ett år? Jag vet inte..
Jag hade funderat på att lägga ner bloggen eftersom att jag antagligen inte har tid att skriva här. Jag kan inte säga att jag helt plötsligt vakna upp en dag och mådde bra. Nej. Det vore en lögn.
Jag kämpar ännu och för er läsare som jag inte känner i verkliga livet.. Ja, jag lever fortfarande. Jag är fortfarande tillsammans med min underbara flickvän Lana. Vi är förlovade och har i november varit tillsammans i 1,5år. Om man räknar med de halvåret vi dejtade också, så är det 2år. Vilket är mitt längsta förhållande någonsin! Vi har haft våra toppar och dalar men vi kämpar för varandra för vi båda tror att we are meant to be.
Men jag kom inte hit för att berätta för er om det... Jag kom hit för att göra ett erkännande...
Jag vet att kommentarer kommer falla in i min inkorg, både positiva och negativa. Jag vet att det är dumt att skriva ur sig över internet där antagligen alla kan läsa det. Men jag tänker inte gömma mig för vem jag är. Nej. Jag tänker stå på mig utan att be om ursäkt för vem jag är. Jag har mina brister så som alla andra har och det handlar inte om att jag har brister som mina två diagnoser Borderline personlighetsstörning och Paniksyndrom, som står i mina papper. Nej. Det handlar om något annat, något större.
Jag tänker bara be om ursäkt för en sak och det är till alla i min närhet, mina vänner, min familj, släkt och bekanta som kommer läsa detta. Jag ber om ursäkt för att det ni nu kommer få reda på, som kan vara jobbigt för er att höra, att ni får reda på det på det här sättet och inte face to face. Men jag tänker inte gömma mig mer. Jag kunde inte ens erkänna för mig själv att faktumet är som det är, förrän idag. Så detta är jag; som inte bara erkänner för er, men också för mig själv att jag har ett beroende.
Ja.. Detta är inget skämt, detta är inte något försök till uppmärksamhet. Detta är bara jag, en normal tjej i 20års åldern som skriver ut sina bekännelser i ett blogginlägg för att jag vill att ni ska förstå och antagligen söker jag även något form av stöd. För även om jag är den enda som kan hjälpa mig själv så behöver jag hjälp. För jag kommer inte kunna klara av att bli nykter på egen hand. Jag behöver någon/några som tror på mig genom allt.
När insåg jag att jag har ett beroende må ni kanske fråga? Jo. Jag insåg det antagligen ganska tidigt men just idag slog jag upp ögonen på riktigt och det har fått mig att bryta ihop, att bli arg på mig själv och tappa allt hopp som existerar omkring mig och mitt liv.
Jag insåg att kliandet i fingrarna, mitt sura humör och rastlöshet om vissa kvällar (speciellt helger) inte var något annat än abstinens efter alkohol. Jag kräver alkohol och kan slänga iväg flera tusenlappar på det i månaden för att sväva på molnen av berusande. Men efter att ha kräkts upp allt maginnehåll som existerar i min lilla kropp två gånger på tre veckor, när detta innan bara skedde Max två gånger om året, så fick jag en tankeställare. Jag dricker för mycket. Jag kan inte bara ta en öl och njuta. Jag MÅSTE bli full. Jag måste nästan tappa förståndet om vad jag gör. Jag måste vara kvar tills krogen stänger och struntar fullständigt i hur jag tar mig hem. Jag struntar i att jag måste sitta på tre olika bussar eller tåg i flera timmar och komma hem kl 06.00/07.00 på morgonen. Så länge jag får rida ut min eufori baserad på alkohol...
Dagen efter då? Ja.. Då mår jag som sämst. Då ångrar jag mig. Varenda gång. Jag ångrar mitt stora alkoholintag för att huvudet och magen påminner mig men också för att mitt psyke gör det. Jag blir riktigt deprimerad dagen efter, får ångest och vill bara ligga i min säng och inte röra mig. Det händer många gånger att jag kräks för jag är för bakfull. Vissa gånger går det över och detta resulterar i att jag ibland dricker två kvällar i rad.
Jag kommer ofta på mig själv att jag står och ljuger folk rätt upp i ansiktet. Speciellt för min skötare på psykiatrin. Jag säger att jag inte tycker om att bli full, att jag inte dricker för att bli full, utan för att jag tycker det är gott. (Misstro mig inte nu, jag dricker OCKSÅ, för att det är gott) Men egentligen är full det enda jag vill bli. Jag vet inte hur man tar det lugnt och efter minsta droppe alkohol, vill jag bara ha mer. Jag kan inte heller säga nej till alkohol. Jag kan inte stå emot. Om någon vill bjuda mig eller låta mig smaka fastän jag inte borde, så står jag ändå där med glaset, flaskan eller burken tryckt mot mina läppar och låter mig svälja ner vätskan. Jag har inget stopp, jag är fast... Fast i ett beroende jag måste ta mig ur...
Hade jag fått välja, hade jag tagit några öl varje dag efter jag kommer hem från jobbet. Men det gör jag inte, så jag antar att jag är någonstans på god väg på vägen till att bli nykter. Jag vill verkligen bli en nykter person. Jag vill kunna gå ut utan att behöva dricka. Jag vill aldrig behöva dricka alkohol igen! Jag vill aldrig dricka alkohol igen, för jag vet vad det giftet gör mot min kropp.
Senast igår var den där andra gången jag kräktes som en gris efter en utekväll. Det är vanligt att jag bara äter ett mål mat om dagen, för jag blir aldrig hungrig. Så när jag sitter där på krogen och dricker och jag känner att jag är utsvulten, så struntar jag i det och mättar mig med mera öl.
Jag skrattar nu när jag skriver det... Det är så skrattretande patetiskt hur jag kan göra så mot mig själv. Hur jag kan tillåta mig själv att skada mig själv på detta sätt som jag gör.
Det var liksom inte nog att jag ibland skär mig själv eller svälter mig själv (något jag också förnekar ofta), jag skadar även mig själv med alkohol.
När jag dricker blir jag en dålig människa. Jag tappar lätt kontrollen över mitt humör och kan explodera på några sekunder. Jag hamnar lätt emellan slagsmål och har många gånger haft knytnäven i någon annans ansikte och orsakat skador. Andra gånger har jag knytnäven mot väggar, för att jag tappar stinget, blir arg.
Jag finner mig ofta bråka med mina vänner, jag blir alldeles för självisk och beter mig illa. Vem skulle inte göra vad som helst för att få det att sluta? Det är ännu en anledning för mig att bli nykter!
Så nu vet ni det... Nu vet ni om mitt beroende. Jag förstår er besvikelse och ni kan kasta så mycket skit och dömande ni vill på mig. Jag förtjänar antagligen det. Men jag har gjort mitt val nu. För att bli nykter kommer jag börja med att ha två "vita veckor" där jag inte dricker. Klarar jag det ökar jag på veckorna. Men jag behöver att ni då tror på att jag klarar det, att ni står ut med mig. För när jag väl kommer sitta där med abstinens som stiger mig åt huvudet, så behöver jag en hjälpande hand. Att någon tror på mig, att jag kommer klara det. För jag vill inte vara den där tjejen mer. Jag vill inte vara den tjejen som är beroende av alkohol och inte kan stoppa sig själv från att supa ner sig. Jag vill inte vara den som tappar kontrollen, för kontroll är A och O om jag ska klara mitt liv. Pga mina diagnoser är kontroll en livsviktig nyckel till att jag ska kunna klara mig, att jag ska kunna vara människa och inte sjuk. Jag vill inte bli en "heltids alkoholist", jag är redan en missbrukare och jag måste kunna återgå till att bli en människa utan beroende igen. Att jag nu erkänner för mig själv att jag är en missbrukare, är ett stort steg på vägen till att bli nykter. Att fortsätta ljuga för mig själv och andra kommer inte ta mig någonstans!
Jag kanske inte blir nykter idag, imorgon, eller om 5år. Men jag ska bli det en dag och prövningen börjar redan NU!
Och jag ska klara det.
