Jag vet. Jag är inte dum.
Jag vet att den enda som jag hjälpa mig, är jag själv. Jag vet det så väl, men jag tänker inte. Jag har gett upp, jag är leds. Jag ser ingen framtid, kan knappt se framåt en timme från nu. Jag kommer inte upp ur det här jävla hålet. Alla läkare får göra alla beslut åt mig, för att jag inte kan vara engagerad. Jag är trött på att gråta, jag är så trött på att krypa fram... Jag har kämpat så jävla länge och tänker inte göra det mer. För som jag sa, jag har gett upp. Jag har mått dåligt så jävla länge, så jag orkar inte mer.
Det är inte jobbigt att höra sanningen; "bara du kan hjälpa dig själv, det är du som måste kämpa", för att jag vet redan om det. Jag är inte dum i huvudet.
Och till er som tycker att det är så jävla jobbigt att läsa om hur jag mår, FUCKING SLUTA LÄSA DÅ! Så simpelt är det! Kom inte till mig och klaga för att du läst sen, sluta bara läsa så slipper du tycka att det är så jobbigt.
Förlåt...
Det känns som att oavsett vad jag gör, så lyckas jag göra alla besvikna.
Vad finns det för mening med att leva, om jag ändå bara är ett jävla misstag?
Jag är så fruktansvärt arg på mig själv för att jag inte har någon självkontroll kvar. Jag agerar på varenda impuls som dyker upp i mig.
Det enda jag vill, är att VILJA leva. Men det gör jag inte. Jag orkar inte. Jag har gett upp.
Förlåt mamma, förlåt pappa, för att jag inte kan vara den dottern ni önskar att jag ska vara.. Förlåt mina vänner, för att jag inte kan vara den vän ni förväntar er att jag ska vara... Förlåt alla... Förlåt för allt.. Förlåt att jag finns...
Förlåt Lana, för att jag inte kan vara den du vill att jag ska vara... Jag älskar dig av hela mitt hjärta...
Tvångsvård
Nu har dom satt mig på tvångsvård... Jag får iofs skylla mig själv... Jag var dum, gjorde dumma val. Men jag har gett upp helt. Allt känns så jävla meningslöst. Jag är så leds.
Morfar
Morfar... Ser du mig där du sitter uppe bland molnen? Ser du hur jag förlorat allt hopp? Ser du hur jag kryper, gråter och är förstörd? Är du ibland hos mig, när jag är som mest liten och ensam?
Morfar, vad händer efter döden?
Kommer vi ses igen efter att jag inte finns mer? Kommer du bli besviken om jag kommer till dig tidigare, än vad du hoppats på?
Är Simba hos dig? Är mina fåglar hos dig? Tar du hand om dom? Mår dom bra? Har dom det bättre där uppe, än här nere när dom var sjuka och svaga?
Saknar du mig ibland morfar? Förlåter du mig för att jag aldrig kom och hälsade på? Förlåter du mig för den tiden som vi hade kunnat spendera tillsammans, aldrig blev av?
Förlåter du mig för att jag lät vår tid spillas ut i sanden?
Jag minns att du nästan köpte en häst till mig. Jag önskar att du hade gjort det. Den hästen hade blivit det enda jag skulle haft från dig. Minns du att du nästan köpte mig en moppe? Den moppen hade jag aldrig kunnat sälja.
Morfar... Jag spelar min symfoni helt fel.. Jag spelar tills mina fingrar blöder.. Morfar, jag är så förlorad... Du försvann när jag behövde dig som mest...
Förlåter du mig för alla gånger jag aldrig hörde av mig?
Saknar du mig ibland, där uppe bland molnen? Jag saknar dig också.
Vi ses snart morfar. Jag älskar dig.
Fan.
Jag blev utåtagerande idag, slängde min stol rätt in i väggen... Det blev hål och nu skäms jag som en hund.
Jag hatar när jag inte kan kontrollera mig själv, när jag blir sådär.. Jag blir rädd för mig själv...
Jag vill bara dö. Jag orkar inte mer.
Skit. Bokstavligen.
Klockan är nu halv 4 och jag har ännu inte kunnat sova en blund. Hela natten har varit hemsökt av illamående och diarréer. Nu är det normalt i magen iallafall. Men min puls ligger fortfarande på 120+. Det varierar mellan 120-147.
Jag är kopplad till en konstant EKG som läser av min puls och sånt. Den tjuter när pulsen blir för hög.. Vilket hänt ett par gånger nu...
Just nu ligger jag i sängen och glor på tv. Vilket jag bara har gjort sen jag kom hit, om man bortser från alla dom gånger jag varit tvungen att gå på toaletten. Det värsta? Det är att dom använder en jävla toastol som är som en stor potta... Där måste jag göra alla mina behov, även nummer 2. Jag skäms varenda gång efteråt och speciellt när diarréerna var som värst.
Ligger och väntar på att en ambulans ska komma hit och hämta mig.. Sen åker jag vidare till Uppsala, till avdelningen igen.
Så hur mår jag? Svar; skit.
Den värsta känslan som finns, är besvikelsen för att man inte försvann.
Planer. Dåliga planer.
Ligger på akuten i Enköping för att jag smällde i mig 40 tabletter i självmords syfte. Vad mer kan jag säga? Jag har gett upp.
Mitt största misstag.
Det går inte en enda sekund utan att jag saknar Lana... Jag ångrar fortfarande att jag lämnade henne, jag ångrar att min psykiska hälsa har förstört allting. Utan henne är det svårt att leva...
I början när vi träffades så höll jag fortfarande på med droger från och till. Jag söp också väldigt ofta. Jag var helt enkelt trasig, levde inte för någonting. Jag var ett tomt skal.
Hon plockade upp alla mina trasiga bitar och gjorde mig hel. Men innerst inne kommer jag alltid ha ett hål som aldrig försvinner. Det hålet kunde inte ens hon fylla, men med henne gjorde det inte längre ont.
Vi pratar varje dag och det är jag glad för. Just nu är hon det enda som fortfarande får mig att andas. Hade jag förlorat henne, hade jag utan tvekan varit mer trasig och förstörd, än vad jag är nu.
Jag ångrar varenda dag att jag gjorde slut. Jag förstod inte vad jag hade, förrän det var borta.
Idag är det hennes födelsedag och hon är ute och umgås med någon kompis... Jag önskar hon kunde komma hem snart, för jag behöver henne nu mer än någonsin... Jag vill att hon kommer tillbaka till Sverige, jag vill att vi ska bli tillsammans igen.. Det är hon eller ingen, det vet jag om... Jag vill så mycket med henne, jag vill dela mitt fucked up liv med henne... Hon är nog den enda som aldrig någonsin har tappat hoppet om mig. Och jag är evigt tacksam till henne.
Lana, om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag älskar dig till universums slut och tillbaka. Du är den enda för mig, du är mitt allt. Du är min glädje i min sorg, mitt hopp när jag givit upp. Utan dig, inget mig.
Det blir värre.
Efter läkarsamtalet idag så är det beslutat att jag är kvar här tills på måndag. Men vem vet, det kanske ändras. Det beror helt på hur jag mår.
Jag har kommit till en punkt då jag skär mig mer illa än någonsin tidigare. Jag har aldrig haft så djupa och breda sår förut... Hade jag varit i ett "mer friskt" tillstånd så hade jag svimmat av att se huden separera och visa innehållet och mängder av blod. Men nu bryr jag mig inte. Jag bara står där och glor utan att röra en min. Vad händer med mig?! Jag känner inte igen mig själv. Det skrämmer mig. Vem har jag blivit?
Jag har förändrats så snabbt och kraftigt att jag knappt minns hur jag var innan. Vem jag var innan. Jag vet inte längre vem jag är... Knappt vad jag är. Jag är så förvirrad...
En timme senare.
Jag blev utskriven idag för att gå på DBTn. Men jag kom inte så långt...
När DBTn var slut så ville min psykolog prata med mig. Jag bröt ihop och berättade hur allt låg till. Det resulterade i att jag nu skrevs in igen.
Jag önskar att jag hade ork att ge DBTn en chans, men jag har inte det... Jag har inget hopp alls kvar i mig, jag är helt slut...
Jag vet inte hur planen ser ut just nu, eller hur länge jag ska vara kvar. Helt ärligt så bryr jag mig inte heller... Jag vill bara avsluta allting...
Jag tänker gå lägga mig i sängen nu, gömma mig under täcket och önska att marken kunde svälja mig hel.
Tack pappa <3
Pappa var en ängel och kom hit med cigg till mig. Varje gång jag ser honom så inser jag hur mycket jag älskar honom. Men samtidigt gör det ont... För jag har fortfarande redan bestämt mig, känner mig som en besvikelse för att jag inte orkar. Känner mig klen, svag och trasig... Att det ska vara så svårt att genomföra en sån enkel sak som att leva.. Att orka leva, att vilja leva. Jag är som ett jävla frågetecken... Varför är det så fruktansvärt svårt?
Vi får se om jag blir utskriven imorgon som det är bestämt.. Jag fick inte ens gå ut med personal idag efter det jag gjorde i fredags... Men tur jag har en sån underbar pappa som skyndade sig hit.
Usch.. får sån ångest.. Ska gå lägga mig under täcket och försvinna ett tag.. Bye bye
4 AM.
Klockan är lite över 4 och jag kan inte sova.. Det är överdosens fel. Pulsen ligger runt 105-110, men det är bättre än innan. Då låg den på 130-140. Illamåendet har iallafall försvunnit men har åt helvete ont i vaderna efter all kramp jag haft. Man mår helt enkelt som man förtjänar. Jag får skylla mig själv.
Hela mitt liv passerar framför ögonen på mig.. Alla minnen, alla händelser. Allt bara snurrar omkring och jag får ingen ro... Jag önskar att marken kunde öppna sig och svälja mig hel...
Jag borde vara tacksam.
Ja, jag borde vara tacksam för att jag lever, att jag överlevde intoxen. Men det är jag inte... Jag är verkligen ledsen, men jag är så jävla besviken på att jag lever fortfarande. Jag är helt slut. Det finns inget hopp i mig kvar... Jag vill ju leva egentligen, men jag orkar inte när allt är såhär.. Jag har gett upp.. Jag är trött på känslan att inte duga. Jag känner mig som jordens största misstag. Att det är meningen att jag ska försvinna, så jorden kan bli en bättre plats.. så dom omkring mig slipper mitt skit. Så jag aldrig kan dra ner någon igen...
Jag undrar hur många jag har kvar som bryr sig om mig nu. Jag har säkert förlorat hälften av alla som jag älskar...
Jag dömer dom inte för det. Jag förtjänar antagligen det.
Förlåt pappa... Jag älskar dig...
Jag har bestämt mig, men det funkar inte.
Låg på medicinska igår till idag, för att jag ännu en gång tog en överdos på tabletter. Ja, det var planerat. Jag ljög till mig en permission för att kunna göra det. Jag har verkligen bestämt mig. Jag är bara besviken för att jag fortfarande lever... Men jag vill iallafall säga förlåt till alla omkring mig. Förlåt för att jag inte orkar leva längre, förlåt för att jag är så självisk. Förlåt för allt...
