När DBTn var slut så ville min psykolog prata med mig. Jag bröt ihop och berättade hur allt låg till. Det resulterade i att jag nu skrevs in igen.

Jag önskar att jag hade ork att ge DBTn en chans, men jag har inte det... Jag har inget hopp alls kvar i mig, jag är helt slut...

Jag vet inte hur planen ser ut just nu, eller hur länge jag ska vara kvar. Helt ärligt så bryr jag mig inte heller... Jag vill bara avsluta allting...

Jag tänker gå lägga mig i sängen nu, gömma mig under täcket och önska att marken kunde svälja mig hel.