Strongwilled

Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att få ro, utan massa tankar? Jag förstår inte...

Tagit Alimemazin 20mgx2. Insåg nu att det är en högre dos än vad jag är van vid. Men det kanske hjälper mig att somna... Det är en lugnande medicin, så lär bli lite dåsig och kanske (hoppas) att jag får bli lugn.

Trött på dessa röster i mitt huvud nu. Trött på höra dem skrika åt mig, förnedra mig och mobba mig. Hatar hur dom provocerar mig till att göra dumma saker.

Idag har jag däremot gjort bra grejer, men jag kan inte riktigt känna att jag har varit duktig. Jag kan inte ta åt mig av att jag har gjort något bra... Det är så jävla svårt allting, fastän att det inte borde vara det.

Jag äter ganska bra nu iallafall... Inte räknat kalorier på två dagar.. Men så som jag mår nu, så lär jag svälta mig en hel dag imorgon... Vi får se.. För vem vet? Imorgon kan ju bli en bra dag också...

Jag har gått ner 3,6kg sedan jag vägde mig sist för några dagar sedan.. Detta gick jag ner på en vecka. Visst är man så in i helvete stolt, men man är också rädd när det går sådär fort.

Dom har ställt bort vågen för mig nu, för att det tydligen inte anses vara hälsosamt att väga sig så ofta som jag gör...

Varför gör jag då det här? Jo.... Låter jävligt dumt, men jag försöker att svälta ihjäl här inne. Jag finner inget annat rimligare sätt att försöka ta livet av sig. Förmodligen kommer jag att sluta upp med sondmatning och dropp, men i slutändan är det värt försöket.

Dom säger att det kommer ta 3 månader innan det sker. Men jag tror att det kommer gå fortare än så.

Jag gör det också för att jag förväntar mig att bli smal. Det är också ett form av skadebeteende, för att det inte finns något annat att skada sig med.

Jag blev dessutom nekad utgång idag med en kompis... Det gör mig så jävla ledsen. Jag kan ju förfan inte komma ut härifrån hur jag än försöker! Jag har nog aldrig varit så arg på min läkare, som idag... Jag har verkligen fått hålla mig i skinnet för att inte vandalisera hela avdelningen. För det skulle inte lösa någonting... Hade nog inte heller haft orken att slänga omkring möbler när jag inte äter. Hade nog slutat upp liggandes på golvet...

Jag undrar hur många dagar det kommer ta innan min kropp lägger av.. Det återstår att se...

Man blir helt dum i huvudet av att vara hungrig... Tänker på mat exakt hela tiden och skulle kunna äta upp en hel pizzeria, men så fort jag ser mat så vill jag bara kräkas. Aptiten är helt borta. Vilket är skönt, för mig iallafall.

Men dessvärre fungerar inte hjärnan riktigt som den ska... Men det är ju inte så konstigt...

Nu ska jag återgå till att ligga i sängen för att återfå lite energi...

Jag kände att jag någonstans inte vill bli misstagen för en kille. Det låter jätte knäppt, men någonstans så är jag mer kvinna än man och jag trivdes så himla bra med Elsa som namn, så det fick helt enkelt bli så! Men jag förstår också din nyfikenhet kring den frågan. Hoppas jag gav dig ett bra svar!

Så vad är genderfluid?

Det är när man inte kan definiera sig som varken en man eller en kvinna och man är ofta ombytlig. Det är alltså jag, om jag nu måste definiera mig.

Men om jag nu måste definiera mig som antingen eller? Vad är jag då?

Ja... Då är jag en kvinna. En väldigt grabbig sådan, isåfall. Men helst vill jag inte definiera mig alls.

Jag kan leva med mitt kön, men jag kan inte leva med hur min kropp ser ut. Jag kan inte leva med mina bröst, iallafall inte storleken på dem. Jag har mycket funderat på att göra en bröstförminskning, men har istället beslutat mig för att använda en chest binder.

En chest binder är som en korsett. Den är gjord av ett material som andas och stretchar. Det gör att du inte skadas när du använder den, som t.ex. bandage kan göra. Använd aldrig bandage!!! Det är livsfarligt.

När upptäckte jag då detta? Jag var väldigt ung. Omkring 9-10 års åldern och hade många funderingar på att bli kille. Men som då, hade jag aldrig funderingar på att skaffa penis. För det vill jag inte ha. Jag var fast någonstans mitt emellan och kunde verkligen inte bestämma mig. Jag levde istället i konstant förnekelse och tänkte; att jag kände såhär, för att jag är gay. Men hur förklarar det då alla gånger som jag gråtit som barn, för att mina föräldrar ville sätta på mig en klänning?

Hur förklarar det att jag i simhallen vägrade ha en bikini överdel tills jag började få bröst?

Precis. Min sexuella läggning förklarar inte den delen. Men jag fortsatte att leva i förnekelse.

När jag var 13-15år så började puberteten slå till ordentligt. Jag fick min mens redan vid 10års ålder och brösten började växa när jag var 8. Det kändes så onaturligt att jag knappt klarade av att leva med mig själv.

Men när jag var mellan 13-15 så slutade jag helt att äta. Jag fick anorexia och var nöjd med min kropp som pinnsmal och små bröst. Jag hade då väldigt sällan mens, vilket gjorde mig ännu lyckligare. I mitt huvud mådde jag på topp, men fysiskt mådde jag skit. Men även om jag var väldigt nöjd, så levde jag fortfarande i konstant förnekelse till mina tankar. Detta ledde till en extrem identitetskris då jag istället valde att göra mig så feminin jag bara kunde. Mitt psyke mådde skit av det, men jag tänkte: det är såhär det är meningen att jag ska vara. En kvinna. Inget annat.

Runt 17-18års åldern började jag att klä mig grabbigt igen, vilket jag gör än idag.

Jag trivs i det och tänker inte vara feminin bara för att världen säger åt mig att jag borde vara det. Jag tänker fortsätta definiera mig som genderfluid, jag är bara jag. Elsa! Ingen annan.

Så... Har jag lärt mig att leva med mig själv? Svaret är nej. Jag har accepterat vem jag är, men inte hur jag ser ut. Jag är inte nöjd. Jag tänker göra det jag kan för att förändra min kropp, för att jag själv ska må bra. Sen tänker jag köpa den där chest bindern. Tack vare den så behöver jag inte operera mina bröst!

Frågor? Tveka inte att ställa dem.

Tack och hej, leverpastej.

Fuck mig själv, för att jag själv har orsakat det här. Jag är egentligen mer arg på mig själv, än på dom.

Fuck allting!!!!