Jag framstår ofta som en idiot.
I ett tidigare inlägg skrev jag att jag nu har lättare att hantera mig själv, min diagnos och allting. Men de senaste dagarna har varit så otroligt tunga. Det är som att jag har blivit en helt annan person. Jag är nästan konstant sur och grinig och jag har knappt lust för någonting längre. Det som skrämmer mig mest är att jag inte ens kan kontrollera det. Mina känslor tar över och jag blir helt jävla psykopatisk.
Det är inte ovanligt att folk får helt fel bild av mig. Framförallt min flickväns kompisar. De har valt att ta avstånd från mig eller blir arga på mig. Jag dömer dem inte för jag förstår dem. Men de förstår inte mig. Deras bild av mig är att jag är en överbeskyddande idiot som inte kan låta min flickvän gå ut på klubbar/krogar utan mig. Ja, jag kan bli grinig och ledsen när hon går ut. Jag blir orolig. Jag är så fruktansvärt svartsjuk. Det går i vågor. Vissa gånger kan jag ta det utan problem, medan de flesta gångerna är som att bli knivhuggen.. Folks intryck är att de tror att jag inte kan lita på min flickvän, vilket inte alls är fallet. Jag kan inte lita på alla andra! I mina ögon är hon det finaste som finns på hela jordklotet och det är som att min hjärna tror att alla andra ser henne på samma sätt! Jag blir som ett kontrollfreak för jag ser inte och vet inte vad som händer, för jag är inte med! Jag vill inte vara sån, och jag borde lära mig att knipa igen käften och ta allt med en nypa salt, men det är inte lätt att heller ha ett så underbart förhållande där allt är för bra för att va sant, när man tidigare bara varit med om skit i de förra förhållandena! Men det förstår inte folk. De förstår inte att jag har de svårt och agerar på mitt yttersta beteende. De ser bara mig som ett asshole, när jag egentligen bara grips av panik för att jag förväntar mig det allra värsta. Jag kan inte hjälpa det för det är sån jag är!
Jag är väldigt avundsjuk också tror jag.. Min flickvän har så underbara vänner som alltid vill umgås med henne, gå ut med henne och göra roliga saker med henne. I min värld så kallar folk mig tråkig när jag går ut för att jag har förändrats. Folk hör inte av sig längre, eller bara väldigt sällan. Jag framstår som negativ och tråkig. Men det är inte kul att gå ut längre utan min flickvän! För de jag går ut med är oftast de som lever singel livet, jag gör inte det längre.
Jag svävar ofta bort med blicken och kan inte njuta i nuet för det är för jobbigt.
Jag blir ofta påmind om att jag kör dubbelmoral mot min flickvän.. Jag förnekar det inte.. Oftast är det impulsivt och jag ångrar mig senare, men då är allt redan åt helvete och går inte att reparera. Då står jag redan där med folk som dömer ut mig och en orolig och ledsen flickvän.
Jag sa till min flickvän redan innan vi blev tillsammans att jag inte är en bra person, jag är trasig och förstörd. Jag sa att hon inte skulle orka med mig tillslut för ingen annan har gjort det. Men hon gav aldrig upp. Hon plockade upp alla mina trasiga bitar och lagade mig bit för bit. Hon har byggt upp ett förtroende som inte går att beskriva och jag älskar henne av hela mitt hjärta! Jag kan faktiskt inte förstå vad hon ser hos mig. För så som jag ser mig själv, är inte positivt. Nu kanske jag låter som att jag hela tiden är negativ.. Visserligen har jag många bra sidor också. Jag har ett stort hjärta som är öppet för nästan allting. Jag är en känslig människa, omtänksam och sätter sällan mig själv i första hand. Jag är godhjärtad och utstrålar något som jag inte förstår och det var de som min flickvän föll för! Jag ångrar ingenting, jag älskar henne och jag älskar varje sekund hon orkar stå ut med mig och stannar kvar hos mig!
Man säger så ofta att man ska skita i vad folk tycker och tänker om en. Men det är inte lätt när folk bara ser en på helt fel sätt. De vet inte vem jag är, inte på riktigt, inte på djupet. Men jag försöker hålla kvar vid tanken att de är bara människor, de förstår inte. För dem är jag den där idioten som manipulerar min flickvän, som tagit deras vän ifrån dem. Men jag är inte den personen. Jag är personen som älskar deras vän mest av allt på hela jorden, deras vän som tillhör min familj och hela mitt hjärta. Deras vän jag önskar jag kunde ge allt hon pekade på. Men jag är också bara människa, jag har mina brister och tyvärr är de många och det är just det dom ser. Mina brister och ingenting annat. Jag får ofta ont i magen av att veta att jag har förstört så mycket som jag hade kunnat göra till något bra. Men så som det ser ut nu så kan jag inte umgås med min flickvän när hon är med sina vänner och jag får helt enkelt acceptera att jag sabbade det. Om det löser sig en dag vet jag inte.. Men jag har lärt mig att jag inte är så stark som jag faktiskt tror, men jag vet också att jag är tillräckligt stark för att fortsätta kämpa och det är de som gör mig stark även om jag tror ibland att jag är oövervinnelig. Jag har lärt mig att jag kanske ska vara tyst och acceptera det som händer istället för att gripas av panik av sanningen. Jag är inget offer för mig själv även om det ofta känns så, och jag måste fortsätta kämpa. För det jag har nu är inte värt att förlora. Men jag måste försöka ta mig själv i kragen och knipa igen käften på mig själv, hur galen det än kan göra mig.. För annars kommer jag att förlora det bästa jag har för att jag tillslut kommer förstöra livet för henne, mer än vad jag redan förstör mitt eget liv..
