Pappa var en ängel och kom hit med cigg till mig. Varje gång jag ser honom så inser jag hur mycket jag älskar honom. Men samtidigt gör det ont... För jag har fortfarande redan bestämt mig, känner mig som en besvikelse för att jag inte orkar. Känner mig klen, svag och trasig... Att det ska vara så svårt att genomföra en sån enkel sak som att leva.. Att orka leva, att vilja leva. Jag är som ett jävla frågetecken... Varför är det så fruktansvärt svårt?