Tack pappa <3
Pappa var en ängel och kom hit med cigg till mig. Varje gång jag ser honom så inser jag hur mycket jag älskar honom. Men samtidigt gör det ont... För jag har fortfarande redan bestämt mig, känner mig som en besvikelse för att jag inte orkar. Känner mig klen, svag och trasig... Att det ska vara så svårt att genomföra en sån enkel sak som att leva.. Att orka leva, att vilja leva. Jag är som ett jävla frågetecken... Varför är det så fruktansvärt svårt?
Vi får se om jag blir utskriven imorgon som det är bestämt.. Jag fick inte ens gå ut med personal idag efter det jag gjorde i fredags... Men tur jag har en sån underbar pappa som skyndade sig hit.
Usch.. får sån ångest.. Ska gå lägga mig under täcket och försvinna ett tag.. Bye bye
4 AM.
Klockan är lite över 4 och jag kan inte sova.. Det är överdosens fel. Pulsen ligger runt 105-110, men det är bättre än innan. Då låg den på 130-140. Illamåendet har iallafall försvunnit men har åt helvete ont i vaderna efter all kramp jag haft. Man mår helt enkelt som man förtjänar. Jag får skylla mig själv.
Hela mitt liv passerar framför ögonen på mig.. Alla minnen, alla händelser. Allt bara snurrar omkring och jag får ingen ro... Jag önskar att marken kunde öppna sig och svälja mig hel...
Jag borde vara tacksam.
Ja, jag borde vara tacksam för att jag lever, att jag överlevde intoxen. Men det är jag inte... Jag är verkligen ledsen, men jag är så jävla besviken på att jag lever fortfarande. Jag är helt slut. Det finns inget hopp i mig kvar... Jag vill ju leva egentligen, men jag orkar inte när allt är såhär.. Jag har gett upp.. Jag är trött på känslan att inte duga. Jag känner mig som jordens största misstag. Att det är meningen att jag ska försvinna, så jorden kan bli en bättre plats.. så dom omkring mig slipper mitt skit. Så jag aldrig kan dra ner någon igen...
Jag undrar hur många jag har kvar som bryr sig om mig nu. Jag har säkert förlorat hälften av alla som jag älskar...
Jag dömer dom inte för det. Jag förtjänar antagligen det.
Förlåt pappa... Jag älskar dig...
Jag har bestämt mig, men det funkar inte.
Låg på medicinska igår till idag, för att jag ännu en gång tog en överdos på tabletter. Ja, det var planerat. Jag ljög till mig en permission för att kunna göra det. Jag har verkligen bestämt mig. Jag är bara besviken för att jag fortfarande lever... Men jag vill iallafall säga förlåt till alla omkring mig. Förlåt för att jag inte orkar leva längre, förlåt för att jag är så självisk. Förlåt för allt...
Hur det är planerat
Jag ska vara kvar på avdelningen fram tills måndag, då skrivs jag ut för att jag ska fortsätta gå på DBT. Men det känns för tidigt... Jag vill inte vara kvar här, men jag litar inte på mig själv för fem öre...
Jag mår så jävla dåligt och är trött på att konstant behöva gråta som ett litet barn. Jag är leds på tankarna som snurrar i mitt huvud, det står aldrig still.
Det är som en flock skrämda fåglar som bara svärmar... Allt känns som en stor jävla utmaning som är omöjlig att klara av. Jag vet inte riktigt vad jag känner angående DBTn. Det är så svårt att försöka lära sig något som inte intresserar en. Jag är inte ens villig att ge det en ärlig chans för jag har redan bestämt mig för vad jag vill. Jag har försökt så himla mycket, men det räcker inte till. Jag har ingen ork kvar. Jag bryr mig inte om någonting. Det enda jag bryr mig om är att jag inte bryr mig. Det gör mig så fruktansvärt arg. För någonstans så vill jag ju faktiskt leva, men jag vill inte leva när allting hela tiden är skit...
Avdelning
Nu har jag fått komma till en avdelning. Jag vet inte riktigt hur planen för mig ser ut just nu, eller hur länge jag kommer att bli kvar här. Allt jag vet är att jag fortfarande mår så fruktansvärt dåligt. Det har inte släppt. Fortfarande samma jävla tankar som aldrig slutar att snurra omkring i mitt huvud. Jag blir så leds, är så fruktansvärt trött. Jag har ingen ork att bry mig om någonting eller tänka framåt. Allt känns så hopplöst..
Just nu sitter jag ute på balkongen med en filt omlindad omkring mig. Tänker, funderar, försöker förstå, försöker förklara. Försöker komma på HUR jag ska förklara för att andra ska förstå. Men det är knappt så jag själv förstår varför det är som det är. Jag är ett lika stort frågetecken som ni.
Har typ mått illa hela dagen, så har inte kunnat äta. Men jag tror att jag självmant försöker att inte äta, för att jag någonstans hoppas på att svälta ihjäl. Men det skulle ta flera dagar innan man lyckas med något sånt.
Tillbaka på ruta 1...
Ännu en gång är man inne på psyk för att man tagit en överdos av tabletter igen... Denna gången var det riktigt illa, denna gången hade jag verkligen bestämt mig för att inte leva mer.
Jag orkar seriöst inte mer. Varför kan jag inte få må bra? Varför kan det inte bara bli bättre? Den enda som kan hjälpa mig, är jag själv. Men jag vill inte hjälpa mig själv. Jag har gett upp. Jag är leds, jag är trött och orkar inte resa mig upp.
Ni får döma mig bäst ni vill, bli hur arga ni vill. Men jag har gjort mitt val och jag står för det. Ja, jag skäms. Men samtidigt inte. Jag tänker inte be om ursäkt för mitt beteende för det finns inget att be om ursäkt för.
Jag vet att det jag gör, går ut över dem som står mig som närmast. Det är inte meningen att det ska vara så, förlåt. Det kan jag faktiskt be om ursäkt för.
Jag vet inte mer vad jag ska säga. Mina ord är slut. Jag är slut...
Terapi dag 2
Sitter på min terapi och har rast. Dricker kaffe ur min nya kaffetermos som jag är as nöjd med! Droppar inte och håller värmen perfekt!
Hittills har jag fått lära mig så himla mycket, på bara två dagar! Känns helt fantastiskt fastän jag försov mig i morse. Känns skönt att ha något att vakna till och göra på dagarna, istället för att bara vara hemma och fastna i dåliga tankar.
Idag diskuterar vi "medveten närvaro", där man observerar sina känslor och vad man upplever. När jag kommer hem ska jag fixa med min halloween dräkt som är trasig. Längtar tills halloween då jag får visa upp mig i den!
Jag har bestämt mig för att sluta dricka igen. För att det nu är bevisat att jag inte klarar av att dricka alkohol. Mår bara dåligt av det!
Nu ska jag tillbaka in på terapin. Ha en awesome dag allihopa!
Nervös
Imorgon börjar min efterlängtade DBT behandling. Jag måste erkänna att jag är lite nervös faktiskt...
Nina skulle ta 07.50 bussen med mig imorgon från Bålsta till Uppsala. Skönt att få lite lugnande sällskap på vägen!
Efter min DBT ska jag kanske besöka en väninna som ligger på en avdelning just nu. Jag tror hon är kvar iallafall.
Idag har det inte hänt sådär jätte mycket. Har mått helt okej faktiskt och har ingåtts med kakan och Ante. Vi såg filmen "the new Guy" (tror jag att den hette). Jävligt rolig film.
Nu ska jag kolla andra filmen av underworld, såg ettan igår och imorgon lär det bli trean.
Sov gott mina vänner och önska mig lycka till inför imorgon!
Hemma igen
Nu är jag äntligen hemma från psyk. Det känns skönt, bara vara hemma och spela tv-spel.
På torsdag börjar min DBT. Jag är lite nervös om jag ska vara ärlig.. Har lite svårt för att det kommer att vara i grupp. Jag har så svårt att träffa nya människor. Vilket inte var något problem tidigare.. Men det senaste året har förändrat mig något enormt. Gjort mig tillbakadragen... Men DBT'n kanske kan hjälpa mig med det. Vem vet?
Jag hoppas bara på att kunna bli en bättre människa och fixa de relationer som jag förstört. Jag är på ruta 1 igen, men tänker ta mig upp!
Jag bara förstör allting.
Jag kan verkligen inte sluta förstöra för mig själv... Jag vet inte vad mitt problem är egentligen. Men oavsett vad jag gör så förstör jag för mig själv, sätter mig i situationer som förstör mina relationer till alla omkring mig.
Det är många som är arga på mig nu. För att jag ännu en gång tog en överdos och hamnade på psyk igen..
Jag kan förstå att folk blir arga, men det är inte det jag behöver. Eller så kanske jag gör det... Jag vet inte vad jag behöver, eller hur jag ska hjälpa mig själv. Det är så svårt, för jag kan inte kontrollera mina impulser.
Så vad händer nu?
Jag kommer att skrivas ut imorgon för att kunna börja på min DBT, som jag egentligen skulle börjat på idag. Men jag förstörde det..
Det är mycket jag förstört. Jag lyckas inte med något annat. Allt känns så fruktansvärt hopplöst och meningslöst. Det kommer säkert sluta med att alla överger mig för att ingen orkar med mig längre. Jag skulle inte döma dem. Jag förtjänar inte kärleken från dem som står mig nära. Jag förtjänar ingenting.
Ny frisyr igen!
Klippte mig igen! Är jätte nöjd! Tack till mig själv som klippte så bra ;)Ny frisyr!
Är nyklippt och nyfärgat!
Åsa som färgat och jag som klippt.
Här är några för- och efter bilder! :)
Före:
Efter:
utskriven, vad händer nu?
Inte alla som vet, men i tisdags kom jag hem från psyk. Jag hade varit där i lite mer än en vecka.
Jag blev utskriven för att jag inte kunde sluta göra illa mig själv. Det låter kanske lite knäppt, och det tycker jag också. Varför blir man utkastad för saker man behöver hjälp med?
Jag blev utskriven för att jag inte kunde sluta göra illa mig själv. Det låter kanske lite knäppt, och det tycker jag också. Varför blir man utkastad för saker man behöver hjälp med?
"Du är välkommen tillbaka om det behövs"
Skämtar du med mig? Fuck you, säger jag bara. Tänker inte åka tillbaka till det där skitstället.
Skämtar du med mig? Fuck you, säger jag bara. Tänker inte åka tillbaka till det där skitstället.
Kan lika gärna vara hemma och må skit, än att vara där och må skit.
På måndag börjar min DBT-behandling! Känns riktigt spännande!
Då måste man ändå vara utskriven från psyk, så jag får försöka hålla i mig själv så gott det går, tills på måndag.
Imorgon ska jag få träffa psykologen på DBT för att snacka om inför måndag.
Tur som fan att jag fått låna busskort så jag kan åka! Kostar alldeles för mycket att betala SMS-bilett...
Tur som fan att jag fått låna busskort så jag kan åka! Kostar alldeles för mycket att betala SMS-bilett...
Så hur mår jag annars då?
Det är sådär. Det går upp och ner som en jävla bergochdalbana..
Jag skäms över mitt mående, det gör jag faktiskt...
Sitter på Källan just nu och dricker kaffe. Ska hem och käka min halva pizza som ligger och väntar i kylen...
Ha det så bra allihopa!
Tjoflöjt.
Svar på kommentar
Jag tror att din kommentar säger mer om dig än vad det gör om mig.
Att du ens lägger ner tid på att klaga på mig är däremot något skitlöjligt.
Framtidsplaner!
För första gången på länge så har jag framtidsplaner! Det är något jag inte kunnat ha på länge. Allt har tidigare känts så hopplöst. Hela sommaren har bestått av in och ut inläggningar på psyket, men idag… Ja, idag känns allting bättre. Det är inte bra, men det är inte dåligt heller.
På fredag ska jag åka till Uppsala för att gå på mitt första DBT-möte. Jag tror verkligen att DBT kan hjälpa mig!
Egentligen skulle jag få börja på en frisörutbildning som börjar i november, men jag tror att jag istället kommer att söka till deras utbildning som börjar i vår, för att jag istället ska fokusera på mitt mående och gå på DBT 4 gånger i veckan. Så utbildningen hade jag ändå inte hunnit med, då den är 5 gånger i veckan på heltid. Men vi får se. Det är många som sagt att jag borde ta det i vår istället. Så jag tror att jag gör det!
Till dess kommer jag att fortsätta att vara sjukskriven. Jag ska försöka komma igång med träning igen. Jag ska se över min ekonomi och se om jag kan börja på 24seven igen!
Jag har också ansökt om boendestöd för att få hjälp med mina vardagar. Jag behöver stöd för att kunna komma ut ur lägenheten. Pga min panikångest så blir jag mest bara hemma. Jag behöver någon som pushar mig till att exponeras för andra människor, till att ta mig ut på promenader och sånt. Så vi får hoppas att det beviljas!
Så hur mår jag idag då?
Jag mår sådär. Jag har haft en ganska tuff dag. Jag har inte gjort något speciellt, men jag tror att jag vaknat på fel sida av sängen eller något. Men jag har varit hos Åsa och Dennis och bara tagit det lugnt. Blivit bjuden på lunch och såna grejer.
Nu ska jag ta och äta middag innan jag sätter mig och skriver av mig i något tomt dokument.
Ha en fortsatt trevlig kväll allihopa!
På fredag ska jag åka till Uppsala för att gå på mitt första DBT-möte. Jag tror verkligen att DBT kan hjälpa mig!
Egentligen skulle jag få börja på en frisörutbildning som börjar i november, men jag tror att jag istället kommer att söka till deras utbildning som börjar i vår, för att jag istället ska fokusera på mitt mående och gå på DBT 4 gånger i veckan. Så utbildningen hade jag ändå inte hunnit med, då den är 5 gånger i veckan på heltid. Men vi får se. Det är många som sagt att jag borde ta det i vår istället. Så jag tror att jag gör det!
Till dess kommer jag att fortsätta att vara sjukskriven. Jag ska försöka komma igång med träning igen. Jag ska se över min ekonomi och se om jag kan börja på 24seven igen!
Jag har också ansökt om boendestöd för att få hjälp med mina vardagar. Jag behöver stöd för att kunna komma ut ur lägenheten. Pga min panikångest så blir jag mest bara hemma. Jag behöver någon som pushar mig till att exponeras för andra människor, till att ta mig ut på promenader och sånt. Så vi får hoppas att det beviljas!
Så hur mår jag idag då?
Jag mår sådär. Jag har haft en ganska tuff dag. Jag har inte gjort något speciellt, men jag tror att jag vaknat på fel sida av sängen eller något. Men jag har varit hos Åsa och Dennis och bara tagit det lugnt. Blivit bjuden på lunch och såna grejer.
Nu ska jag ta och äta middag innan jag sätter mig och skriver av mig i något tomt dokument.
Ha en fortsatt trevlig kväll allihopa!
Ginger!
Kände för en förändring och saknade mitt morotsröda hår, så färgade tillbaka till det idag :)Back in business!
Hey guys!
Tänkte försöka ta upp bloggen igen...
Så, vad har hänt?
Jag har bytt namn till Elsa, behövde en ny start på livet...
Dom senaste 10 månaderna har allting sakta gått neråt. Jag lämnade min flickvän pga mitt mående. Det är verkligen det sämsta beslutet jag någonsin tagit i hela mitt liv.
Men jag förstod inte vad jag hade - tills det var borta...
Vi pratar fortfarande varje dag och jag är så evigt tacksam till henne för att hon fortfarande vill ha kontakt med mig. Jag behöver henne nu mer än någonsin tidigare.
Jag har åkt in och ut från psyket ända sedan Valborg, så hela min sommar har spenderats här. Det suger riktigt ordentligt, men jag har behövt det.
Jag skrivs ut imorgon, vilket jag ser fram emot. Jag vill inte vara kvar här längre!
Men jag är tacksam för den hjälp jag har fått.
I november ska jag få börja på en DBT behandling. Och jag kanske kommer in på en frisörskola! Så mycket står på spel, men det ska nog gå bra.
Jag har lärt mig att ju längre tid man mår dåligt, desto längre tid tar det innan man mår bra igen. Jag vet vad jag har att kämpa emot. Men jag ska klara det. En dag, då jävlar!
Nu ska jag ta mig en cigarett och sen återgå till att läsa 50 shades of grey.
Och juste! Jag tänkte börja videoblogga, så ställ gärna frågor som jag kan ha med!
Kram på er och tack för att ni finns.
Gamla videos
http://videofy.me/v/308897
Här är en av mina gamla videos jag hittade på videofyme! Shit vad länge sedan!
En jobbig dag som blev värre.
Jag skulle egentligen lagt upp detta inlägg vid 12.00 tiden men medan jag satt och skrev så ringde min kära flickvän. Precis i den stunden upptäckte jag att Lillan har gått bort.
Lillan var min rödpannade Kakariki på lite över 1år som jag haft sedan hon bara var ett litet ägg.. Hon är alltså född hos mig och jag har sett henne växa upp. Jag har handmatat henne och uppfostrat henne som mitt eget barn och hon var riktigt tam. Hon uppskattade mig i alla lägen och var alltid glad.
Lillan visade inga tecken på att hon var sjuk, igår mådde hon bra och idag fanns hon bara inte mer.. Sorgen och smärtan jag känner är olidlig och obeskrivlig.. Anledningen till varför hon dog är som ett stort jävla frågetecken.. Allt jag vet är att hon fick ett väldigt bra liv hos mig. Hon var älskad... Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag gråter oavbrutet när jag väl bryter ihop och det är fortfarande svårt att förstå att hon är borta.. Att hon inte kommer tillbaka.. Men jag vet att hon inte led innan hon dog.. Hon såg fridfull ut.. Och jag lever med hoppet och tron av att hon har det bra där hon är nu!
Vila i frid Lillan! Jag älskar dig föralltid!
02-09-12 * 19-11-13 <3
Inlägget:
Zup guys?
Skulle skrivit i söndags, men har inte riktigt haft orken till det..
Jag klarade mig igenom min första nyktra helg på typ 2år. Fantastiskt va?!
Jag är så stolt att jag skulle kunna skrika de från hustaken, men jag tror att jag då istället blir inlåst och kallad för psykopat.. Hehe. Min helg spenderade jag hos mina gudsystrar och min ena gudsyster Maria hoppade över att gå festa med sina kompisar för min skull. Det gör hela min resa mer hjärtevärmande och lättare. Hon höll mig i handen genom min abstinens och det är såna människor jag behöver runt mig nu! Jag älskar henne och är evigt tacksam, men hon vet redan om det.
Så hur gick det? Jo, det var väldigt upp och ner. Jag grät av att se alla bilder på Facebook där folk lagt upp bilder på sina drinkar och öl/cider flaskor. Även simpla statusar som "krogen ikväll" eller "nu ska vi festa" gjorde att jag bröt ihop. Jag kände mig liksom tvingad att sitta hemma en fredags kväll när jag annars skulle springa på molnen av berusande eufori. Men hade det varit värt i slutändan? Nej. Inte någon stans!
På lördags kvällen kändes det mycket lättare. Men saknaden efter alkohol förvandlades istället till ilska emot de människor som skulle gå ut. Jag ber om ursäkt till er nu som hade en trevlig kväll, men jag nästan bokstavligen hatade er i helgen. Men jag vet att det inte är något annat än mitt eget försvar mot mig själv för att skydda mig från det jag annars skadar mig själv med.
På söndagen skrattade jag åt folks bakis-statusar på Facebook. Jag gjorde nästan en äredans för att jag antagligen aldrig igen kommer att må sådär dåligt dagen efter pga alkohol. Jag var stolt, som om jag vunnit ett pris.
Idag är också en jobbig dag. Min flickvän ska kanske kolla på fotbolls matchen med hennes gamla kollegor och ta en öl. Bara för att hon kan. Avundsjukan sprider sig som ett jävla virus inom mig och nu är jag där igen; jag är där på trappsteg ett och vill bryta ihop, skrika, slita mig i håret och slå sönder mina knytnävar mot hårda väggar. Men jag tänker inte göra det, även om det kanske hade varit bra att "släppa ut allt". Men det är inte värt för mig att göra mig svag mot mina känslor på det sättet. Det är iallafall vad jag tror...
Jag vill också kunna ta BARA EN öl och njuta av den. Jag vill också kunna gå ut med mina vänner och se någon ointressant fotbollsmatch för sällskapets skull och dricka en öl. Men här är jag, en missbrukare som inte kan smaka en droppe utan att behöva hälla i mig mer. Jag har accepterat det. Jag har accepterat mitt missbrukande och därför står jag emot även om det är jobbigt. Så jag gjorde ett lite svårare beslut idag; jag säljer min halva flaska vodka och en 33cl öl till min bästa vän, för att jag inte litar på mig själv när jag har alkohol hemma. Det är ett väldigt smart drag, jag vet det. Men det är också någon form av separationsångest. Det låter knäppt för jag skulle antagligen inte röra alkoholen som står så fint på min hylla. Men man vet aldrig med mig och jag tar inte den risken. För en dag kanske min abstinens blir för stark för mig att hantera och har jag då alkohol hemma så har jag förlorat och mitt kämpande för att bli nykter måste börjas om från början. Det vill jag verkligen inte. Så jag anser mitt beslut som väldigt klokt.
Jag har diskuterat väldigt mycket med både min flickvän och mina vänner. Ämnet är ofta om hur det kommer bli inom en snart framtid; "kommer jag kunna ta bara en öl?". Jag kan faktiskt inte svara på det för att frågan i sig är väldigt svår för mig. Jag vet inte ens om jag en dag kommer kunna gå ut på krogen och ha kul utan alkohol där jag är konstant omringad av berusade människor. Jag VILL kunna gå ut utan att behöva dricka. Jag vill gå sjunga karaoke som är min stora passion här i livet. Men jag får vänta. Jag är inte redo nu.
Hur kommer det sluta för mig om man är på någon fin middag och man får dricka vin till maten? Jag kommer vara den enda i mitt sällskap som ber om alkoholfritt. Jag är 20år och är en missbrukare... Jag är så ung fortfarande... "För ung" har jag fått höra, för ung för att vara missbrukare. Men jag är en och det måste jag leva med i resten av mitt liv. Jag får leva med att jag har lätt för att bli beroende och måste därför anpassa mig efter den situationen för att mitt beroende är inte bara ett beroende, det är en del av mig själv. Om jag inte vill falla tillbaka och tillåta mig själv att bli den personen jag blir när jag dricker, så måste jag sätta upp en mur som stänger alkoholen ute.
Jag blir inte samma person när jag dricker... Jag blir aggressiv, som en tickande bomb och jag vill aldrig mer bli den personen, för jag skadar personer jag älskar och dom kan inte göra något när jag väl är där. De får stå och se på när jag är utom kontroll och skäller ut dem när de säger att jag inte borde ta en öl till för att jag redan är full. Har jag flaskan i handen kan man inte ta den ifrån mig. Jag blir som en varg man försöker ta bytet ifrån.
För mig är det hemskt att lyssna på hur jag är när jag är påverkad eller full. Jag blir inte mig själv och jag vill aldrig vara så igen! Jag har många minnen som skulle varit fina och bevarade väl i mitt hjärta, men det ända jag minns är en dimmig värld där jag knappt minns det underbara för att jag varit full. Jag har mycket minnesluckor och minns inte allt jag upplevt. Det är pga alkoholen. Istället för att jag njöt av en trevlig upplevelse så söp jag bort den och minns inte senare vad som hände. Missta mig inte, jag minns väldigt ofta vad som hände dagen efter.. Men minnena försvinner och en mysig kväll med vänner på ca 8 timmar, kändes som 2 timmar av berusande. Jag minns alla detaljer dagen efter när jag vaknar, men glömmer bort vad som hände de tidigare helgerna. Jag är som ett gammalt kassettband som man spelade över med en ny kväll. Det är läskigt hur mycket jag glömt; bara för att jag var full.
"Minns du den där kvällen? Det var så kul!" Nej... "Minns du den där gången när du gjorde sådär? Det var jätte kul!" Nej, jag minns inte...
Det är skrämmande. Jag har funnit så många anledningar till varför jag vill bli nykter..
Det svåraste kommer att vara när jag är med min flickvän och hon kanske vill gå ut en kväll och jag vill avstå. Jag kan inte stoppa henne eller andra från att dricka alkohol bara för att jag gör det..
Jag har insett att den svåraste delen av min resa inte kommer vara att stå emot alkoholen, det kommer vara avundsjukan och sorgen som uppstår i mig när alla andra dricker förutom jag..
Jag kommer sakna drickandet, men jag kommer att må bättre utan!
