Jobbig arbetsdag..
Hello readers!
Hela dagen har jag fått gå omkring med illamåendet och smärta i både mage och kropp. Jag kom på anledningen.. Jag har inte bara magkatarr, jag blev flera gånger nerknuffad till marken pga slagsmål i fredags. Jag var inte med och orsakade slagsmålet, som tur är! Men jag stod tyvärr lite för nära! Jag är okej dock. Tror det mest är musklerna som värker efter att ha spytt ett flertal gånger den kvällen. Men vad ska man säga? Jag får ju skylla mig själv.
För er som inte vet, så jobbar jag i kök. Idag skulle jag sköra upp rödvinsgelé. Lukten av rödvin gjorde mig riktigt illamående då jag antagligen fortfarande är halvt bakfull sedan i fredags... Men samtidigt fick jag en sådan jävla ångest. Jag greps av panik för att jag vet att jag ska sluta med alkohol. Jag fick be min kompis, som också är min kollega, att byta jobb med mig. För jag klarade inte av det... Det känns patetiskt och jag skäms! Skäms som en hund som nyss fått utskällning av matte/husse. Jag måste klara av att kunna jobba med alkohol när jag står i kök. Men jag kommer väll dit... Det har tidigare inte varit något problem förut, men då visste jag ju inte ens om att jag var alkoholmissbrukare. Men men.. Somsagt, jag kommer dit en dag! Men nu kommer jag nog behöva stanna långt borta från alkohol ett tag. Så långt bort det bara går, in fact! Jag tänker inte sätta mig på prov riktigt ännu, som att t.ex gå ut på krogen utan att dricka, bara för att jag vill gå ut. Det kommer vara för jobbigt. Jag håller mig hellre hemma och gör något annat jag tycker om, eller umgås med andra som inte ska dricka eller gå ut! Bra plan va?
Jag funderar fortfarande på att gå på möten. Jag tror verkligen det kan hjälpa mig!
Nu ska jag ta mig hem och försöka städa mitt rum lite, om jag orkar. Är rätt slutkörd efter idag.
Peace out my friends. Ha en fortsatt trevlig kväll!
Varm i hjärtat!
Jag vill tacka alla som varit så stöttande mot mig efter att jag igår gjorde det största erkännandet någonsin! Ja, det var till och med större än när jag kom ut ur garderoben för 8år sedan, haha!
Jag trodde att folk skulle vända mig ryggen direkt. Att jag skulle bli kallad för saker eller att folk helt skulle tappa hoppet om mig. Men nu inser jag hur underbara människor som finns i min närhet! Tack till er, ni betyder mycket! <3
Jag har haft en ganska jobbig morgon nu. Jag sitter just nu på bussen till jobbet och känner mig riktigt trött efter igår, nästan yr. Det värsta är; att efter jag gjorde mitt erkännande igår om att jag ska bli nykter, så har jag fått den värsta abstinensen någonsin! Jag är rädd för att sluta... Jag vill ju sluta, men innerst inne vill jag inte det! Men detta är bara ännu ett stort test för mig som jag måste klara mig igenom! And i will!
Detta är ett bevis på att jag kanske inte alls kommer klara mig igenom detta själv. Jag kommer behöva hjälp och jag har faktiskt funderat på att gå på AA-möten. Knäppt va? Kanske inte. Men det känns knäppt att jag, den förut oskuldsfulla, duktiga, oskyldiga Alexandra alla såg, ska nu gå på AA-möten! Ja, folk är ju inte riktigt vilka man tror att de är. Skenet kan bedra.
Tror jag antagligen bara ville säga tack eller något.. För ert stöd alltså! Om ni så önskar; så kommer jag hålla er uppdaterade om hur min resa till att bli nykter går. Om ni inte är intresserade, then I wont! Lämna gärna era åsikter i kommentarsfältet!
Kärlek och respekt, i'm out!
Ett bekännande...
Hi guys..
Länge sedan jag skrev här, vad har det gått, ett år? Jag vet inte..
Jag hade funderat på att lägga ner bloggen eftersom att jag antagligen inte har tid att skriva här. Jag kan inte säga att jag helt plötsligt vakna upp en dag och mådde bra. Nej. Det vore en lögn.
Jag kämpar ännu och för er läsare som jag inte känner i verkliga livet.. Ja, jag lever fortfarande. Jag är fortfarande tillsammans med min underbara flickvän Lana. Vi är förlovade och har i november varit tillsammans i 1,5år. Om man räknar med de halvåret vi dejtade också, så är det 2år. Vilket är mitt längsta förhållande någonsin! Vi har haft våra toppar och dalar men vi kämpar för varandra för vi båda tror att we are meant to be.
Men jag kom inte hit för att berätta för er om det... Jag kom hit för att göra ett erkännande...
Jag vet att kommentarer kommer falla in i min inkorg, både positiva och negativa. Jag vet att det är dumt att skriva ur sig över internet där antagligen alla kan läsa det. Men jag tänker inte gömma mig för vem jag är. Nej. Jag tänker stå på mig utan att be om ursäkt för vem jag är. Jag har mina brister så som alla andra har och det handlar inte om att jag har brister som mina två diagnoser Borderline personlighetsstörning och Paniksyndrom, som står i mina papper. Nej. Det handlar om något annat, något större.
Jag tänker bara be om ursäkt för en sak och det är till alla i min närhet, mina vänner, min familj, släkt och bekanta som kommer läsa detta. Jag ber om ursäkt för att det ni nu kommer få reda på, som kan vara jobbigt för er att höra, att ni får reda på det på det här sättet och inte face to face. Men jag tänker inte gömma mig mer. Jag kunde inte ens erkänna för mig själv att faktumet är som det är, förrän idag. Så detta är jag; som inte bara erkänner för er, men också för mig själv att jag har ett beroende.
Ja.. Detta är inget skämt, detta är inte något försök till uppmärksamhet. Detta är bara jag, en normal tjej i 20års åldern som skriver ut sina bekännelser i ett blogginlägg för att jag vill att ni ska förstå och antagligen söker jag även något form av stöd. För även om jag är den enda som kan hjälpa mig själv så behöver jag hjälp. För jag kommer inte kunna klara av att bli nykter på egen hand. Jag behöver någon/några som tror på mig genom allt.
När insåg jag att jag har ett beroende må ni kanske fråga? Jo. Jag insåg det antagligen ganska tidigt men just idag slog jag upp ögonen på riktigt och det har fått mig att bryta ihop, att bli arg på mig själv och tappa allt hopp som existerar omkring mig och mitt liv.
Jag insåg att kliandet i fingrarna, mitt sura humör och rastlöshet om vissa kvällar (speciellt helger) inte var något annat än abstinens efter alkohol. Jag kräver alkohol och kan slänga iväg flera tusenlappar på det i månaden för att sväva på molnen av berusande. Men efter att ha kräkts upp allt maginnehåll som existerar i min lilla kropp två gånger på tre veckor, när detta innan bara skedde Max två gånger om året, så fick jag en tankeställare. Jag dricker för mycket. Jag kan inte bara ta en öl och njuta. Jag MÅSTE bli full. Jag måste nästan tappa förståndet om vad jag gör. Jag måste vara kvar tills krogen stänger och struntar fullständigt i hur jag tar mig hem. Jag struntar i att jag måste sitta på tre olika bussar eller tåg i flera timmar och komma hem kl 06.00/07.00 på morgonen. Så länge jag får rida ut min eufori baserad på alkohol...
Dagen efter då? Ja.. Då mår jag som sämst. Då ångrar jag mig. Varenda gång. Jag ångrar mitt stora alkoholintag för att huvudet och magen påminner mig men också för att mitt psyke gör det. Jag blir riktigt deprimerad dagen efter, får ångest och vill bara ligga i min säng och inte röra mig. Det händer många gånger att jag kräks för jag är för bakfull. Vissa gånger går det över och detta resulterar i att jag ibland dricker två kvällar i rad.
Jag kommer ofta på mig själv att jag står och ljuger folk rätt upp i ansiktet. Speciellt för min skötare på psykiatrin. Jag säger att jag inte tycker om att bli full, att jag inte dricker för att bli full, utan för att jag tycker det är gott. (Misstro mig inte nu, jag dricker OCKSÅ, för att det är gott) Men egentligen är full det enda jag vill bli. Jag vet inte hur man tar det lugnt och efter minsta droppe alkohol, vill jag bara ha mer. Jag kan inte heller säga nej till alkohol. Jag kan inte stå emot. Om någon vill bjuda mig eller låta mig smaka fastän jag inte borde, så står jag ändå där med glaset, flaskan eller burken tryckt mot mina läppar och låter mig svälja ner vätskan. Jag har inget stopp, jag är fast... Fast i ett beroende jag måste ta mig ur...
Hade jag fått välja, hade jag tagit några öl varje dag efter jag kommer hem från jobbet. Men det gör jag inte, så jag antar att jag är någonstans på god väg på vägen till att bli nykter. Jag vill verkligen bli en nykter person. Jag vill kunna gå ut utan att behöva dricka. Jag vill aldrig behöva dricka alkohol igen! Jag vill aldrig dricka alkohol igen, för jag vet vad det giftet gör mot min kropp.
Senast igår var den där andra gången jag kräktes som en gris efter en utekväll. Det är vanligt att jag bara äter ett mål mat om dagen, för jag blir aldrig hungrig. Så när jag sitter där på krogen och dricker och jag känner att jag är utsvulten, så struntar jag i det och mättar mig med mera öl.
Jag skrattar nu när jag skriver det... Det är så skrattretande patetiskt hur jag kan göra så mot mig själv. Hur jag kan tillåta mig själv att skada mig själv på detta sätt som jag gör.
Det var liksom inte nog att jag ibland skär mig själv eller svälter mig själv (något jag också förnekar ofta), jag skadar även mig själv med alkohol.
När jag dricker blir jag en dålig människa. Jag tappar lätt kontrollen över mitt humör och kan explodera på några sekunder. Jag hamnar lätt emellan slagsmål och har många gånger haft knytnäven i någon annans ansikte och orsakat skador. Andra gånger har jag knytnäven mot väggar, för att jag tappar stinget, blir arg.
Jag finner mig ofta bråka med mina vänner, jag blir alldeles för självisk och beter mig illa. Vem skulle inte göra vad som helst för att få det att sluta? Det är ännu en anledning för mig att bli nykter!
Så nu vet ni det... Nu vet ni om mitt beroende. Jag förstår er besvikelse och ni kan kasta så mycket skit och dömande ni vill på mig. Jag förtjänar antagligen det. Men jag har gjort mitt val nu. För att bli nykter kommer jag börja med att ha två "vita veckor" där jag inte dricker. Klarar jag det ökar jag på veckorna. Men jag behöver att ni då tror på att jag klarar det, att ni står ut med mig. För när jag väl kommer sitta där med abstinens som stiger mig åt huvudet, så behöver jag en hjälpande hand. Att någon tror på mig, att jag kommer klara det. För jag vill inte vara den där tjejen mer. Jag vill inte vara den tjejen som är beroende av alkohol och inte kan stoppa sig själv från att supa ner sig. Jag vill inte vara den som tappar kontrollen, för kontroll är A och O om jag ska klara mitt liv. Pga mina diagnoser är kontroll en livsviktig nyckel till att jag ska kunna klara mig, att jag ska kunna vara människa och inte sjuk. Jag vill inte bli en "heltids alkoholist", jag är redan en missbrukare och jag måste kunna återgå till att bli en människa utan beroende igen. Att jag nu erkänner för mig själv att jag är en missbrukare, är ett stort steg på vägen till att bli nykter. Att fortsätta ljuga för mig själv och andra kommer inte ta mig någonstans!
Jag kanske inte blir nykter idag, imorgon, eller om 5år. Men jag ska bli det en dag och prövningen börjar redan NU!
Och jag ska klara det.
Jag framstår ofta som en idiot.
I ett tidigare inlägg skrev jag att jag nu har lättare att hantera mig själv, min diagnos och allting. Men de senaste dagarna har varit så otroligt tunga. Det är som att jag har blivit en helt annan person. Jag är nästan konstant sur och grinig och jag har knappt lust för någonting längre. Det som skrämmer mig mest är att jag inte ens kan kontrollera det. Mina känslor tar över och jag blir helt jävla psykopatisk.
Det är inte ovanligt att folk får helt fel bild av mig. Framförallt min flickväns kompisar. De har valt att ta avstånd från mig eller blir arga på mig. Jag dömer dem inte för jag förstår dem. Men de förstår inte mig. Deras bild av mig är att jag är en överbeskyddande idiot som inte kan låta min flickvän gå ut på klubbar/krogar utan mig. Ja, jag kan bli grinig och ledsen när hon går ut. Jag blir orolig. Jag är så fruktansvärt svartsjuk. Det går i vågor. Vissa gånger kan jag ta det utan problem, medan de flesta gångerna är som att bli knivhuggen.. Folks intryck är att de tror att jag inte kan lita på min flickvän, vilket inte alls är fallet. Jag kan inte lita på alla andra! I mina ögon är hon det finaste som finns på hela jordklotet och det är som att min hjärna tror att alla andra ser henne på samma sätt! Jag blir som ett kontrollfreak för jag ser inte och vet inte vad som händer, för jag är inte med! Jag vill inte vara sån, och jag borde lära mig att knipa igen käften och ta allt med en nypa salt, men det är inte lätt att heller ha ett så underbart förhållande där allt är för bra för att va sant, när man tidigare bara varit med om skit i de förra förhållandena! Men det förstår inte folk. De förstår inte att jag har de svårt och agerar på mitt yttersta beteende. De ser bara mig som ett asshole, när jag egentligen bara grips av panik för att jag förväntar mig det allra värsta. Jag kan inte hjälpa det för det är sån jag är!
Jag är väldigt avundsjuk också tror jag.. Min flickvän har så underbara vänner som alltid vill umgås med henne, gå ut med henne och göra roliga saker med henne. I min värld så kallar folk mig tråkig när jag går ut för att jag har förändrats. Folk hör inte av sig längre, eller bara väldigt sällan. Jag framstår som negativ och tråkig. Men det är inte kul att gå ut längre utan min flickvän! För de jag går ut med är oftast de som lever singel livet, jag gör inte det längre.
Jag svävar ofta bort med blicken och kan inte njuta i nuet för det är för jobbigt.
Jag blir ofta påmind om att jag kör dubbelmoral mot min flickvän.. Jag förnekar det inte.. Oftast är det impulsivt och jag ångrar mig senare, men då är allt redan åt helvete och går inte att reparera. Då står jag redan där med folk som dömer ut mig och en orolig och ledsen flickvän.
Jag sa till min flickvän redan innan vi blev tillsammans att jag inte är en bra person, jag är trasig och förstörd. Jag sa att hon inte skulle orka med mig tillslut för ingen annan har gjort det. Men hon gav aldrig upp. Hon plockade upp alla mina trasiga bitar och lagade mig bit för bit. Hon har byggt upp ett förtroende som inte går att beskriva och jag älskar henne av hela mitt hjärta! Jag kan faktiskt inte förstå vad hon ser hos mig. För så som jag ser mig själv, är inte positivt. Nu kanske jag låter som att jag hela tiden är negativ.. Visserligen har jag många bra sidor också. Jag har ett stort hjärta som är öppet för nästan allting. Jag är en känslig människa, omtänksam och sätter sällan mig själv i första hand. Jag är godhjärtad och utstrålar något som jag inte förstår och det var de som min flickvän föll för! Jag ångrar ingenting, jag älskar henne och jag älskar varje sekund hon orkar stå ut med mig och stannar kvar hos mig!
Man säger så ofta att man ska skita i vad folk tycker och tänker om en. Men det är inte lätt när folk bara ser en på helt fel sätt. De vet inte vem jag är, inte på riktigt, inte på djupet. Men jag försöker hålla kvar vid tanken att de är bara människor, de förstår inte. För dem är jag den där idioten som manipulerar min flickvän, som tagit deras vän ifrån dem. Men jag är inte den personen. Jag är personen som älskar deras vän mest av allt på hela jorden, deras vän som tillhör min familj och hela mitt hjärta. Deras vän jag önskar jag kunde ge allt hon pekade på. Men jag är också bara människa, jag har mina brister och tyvärr är de många och det är just det dom ser. Mina brister och ingenting annat. Jag får ofta ont i magen av att veta att jag har förstört så mycket som jag hade kunnat göra till något bra. Men så som det ser ut nu så kan jag inte umgås med min flickvän när hon är med sina vänner och jag får helt enkelt acceptera att jag sabbade det. Om det löser sig en dag vet jag inte.. Men jag har lärt mig att jag inte är så stark som jag faktiskt tror, men jag vet också att jag är tillräckligt stark för att fortsätta kämpa och det är de som gör mig stark även om jag tror ibland att jag är oövervinnelig. Jag har lärt mig att jag kanske ska vara tyst och acceptera det som händer istället för att gripas av panik av sanningen. Jag är inget offer för mig själv även om det ofta känns så, och jag måste fortsätta kämpa. För det jag har nu är inte värt att förlora. Men jag måste försöka ta mig själv i kragen och knipa igen käften på mig själv, hur galen det än kan göra mig.. För annars kommer jag att förlora det bästa jag har för att jag tillslut kommer förstöra livet för henne, mer än vad jag redan förstör mitt eget liv..
Systemet! Mohahaha!
Ni hörde rätt!
Eftersom att jag fyllde 20 i lördags så gick jag på systemet för första gången idag, för att köpa mig och min underbara flickvän en liten flaska mousserande vin! Vi har 10 månader imorgon och eftersom att hon tyvärr var tvungen att åka hem idag så fick vi småfira lite idag istället! Slutade som vanligt med att vi båda grät floder när vi skulle skiljas åt.. Att tänka på det nu gör mig gråtfärdig nu med.. Det känns lättare att lämna varandra när man vet när man ses nästa gång, nu vet vi inte det... Bläh, ensamheten kväver mig! Jag känner mig så hel med henne och utan henne är jag inte komplett på något sätt alls... Smärtan går nog över om några dagar, så att man liksom står ut! Längar till den dagen vi flyttar ihop, kommer bli underbart!
När vi väl var inne på systemet så blev vi såklart totalt uttittade av personalen, eftersom att de trodde att vi antagligen var typ 12år gamla! Sen när vi väl kom till kassan så möttes vi av den surigaste jävla kärringen någonsin! UUUUSCH!
Folk frågar ofta mig hur vi då kommer att klara av att stå ut med varandra om vi bor med varandra. Mitt svar är att vi alltid "förnyar" vårt förhållande med att alltid ändra på de "dåliga" bortser från varandras brister och aldrig glömmer bort vad vi ser i varandra. Detta gäller även i sängkammaren! Vi hittar alltid på nya saker och varierar saker i vårt förhållande och det håller det vid liv! Många glömmer bort sånt. De lämnar varandra för smågräl eller andra saker. Men jag VET att hon är den rätta i mitt liv, så varför kasta iväg det? Jag älskar henne <3
Imorgon är det skola! Tim (min låtsaspappa) ska kolla med sin kompis ang elcigaretter. Jag tänkte köpa en och han kan tydligen fixa lite billigare, så de nice! Har beställt ett batteriskal till min iphone också från ebay! Fan första gången jag handlar där också! Haha, vuxen poäng? Nä, skojar bara!
Eftersom att skalen va så billiga så beställde jag åt min kompis också så hon kommer ge pengar tillbaka till mig! Kostade typ 100kr styck! (+frakt, billig frakt!)
Nu ska jag prata klart med min älskling i telefon tills hennes tåg kommer sen ska jag gå duscha!
Såå... See you later!
Ny start på livet!
Som ni kanske ser så har jag raderat nästan 90% av alla mina blogginlägg. Anledningen är för att jag innan framställde mig själv på ett väldigt negativt sätt. Jag mådde ofta dåligt och skrev från och till om tidigare förhållanden och mitt dåvarande mående. Men nu har jag en underbar flickvän som jag varit tillsammans med i snart 10 månader! Den 30 maj har vi varit tillsammans i ett helt år och jag är lyckligare än någonsin! Jag har aldrig tidigare haft ett sånt här långt och seriöst förhållande och jag hoppas det håller för evigt! Hon är verkligen allt det där jag letat efter. En person som kan stå ut med mig, som inte dömer mig för mina brister och som kan lugnt stå och vänta när jag är arg, tills jag lugnat ner mig! Hon är mitt allt! <3
Jag kände att mitt liv som var tidigare inte har någonting med det att göra i mitt liv just nu, så jag valde att radera det och gå vidare! Idag är jag en så otroligt mycket starkare person! Jag skäms inte lika ofta över min diagnos längre och nämner den väldigt sällan. Jag ser mig nu mera som en otroligt stark person för att jag klarat mig igenom otroligt mycket skit och motgångar. Jag kämpar än! Jag känner att min diagnos inte längre är det som gör mig till den jag är, det står bara på papper. Det är precis vad det är - ett papper!
Jag har också börjat träna för att höja mitt självförtroende, och det funkar faktiskt! Tränar varannan dag så de dagar jag inte tränar får jag lite smått ångest över att jag inte kan bränna mina kalorier jag äter om dagarna, men man får vänja sig med att det är okej! När jag kommer mer i form kommer jag nog börja träna nästan varje dag istället!
På lördag fyller jag 20år och jag ser fram emot det faktiskt! Känns lite konstigt att inte kalla sig själv för tonårig längre.. Men jag lär inte växa upp helt ännu, haha! Kommer för evigt vara lite små barnslig! Pokemon forever! <3
Nu ligger jag i soffan med feber och träningsvärk! Längtar tills imorgon då min fina tjej kommer hit! Visserligen kommer hon jätte sent, så jag hinner träna innan och sånt!
Nu ska jag fixa lite mannagrynsgröt till middag, eftersom pappa inte pallar laga mat. Sen går jag och duschar och går och sover! :)
See you later!
"Du är dålig på hålla ögonkontakt!"
Som rubriken ovan, detta är ett påstående kan fick idag. Detta gjorde mig inte ledsen eller upprörd utan gav mig istället en tankeställare!
Jag har tänkt på det från och till och även fått det påståendet tidigare, men inte riktigt tagit in de och tänkt på det.
"Jag vet", brukade mitt svar då vara, på allt!
"Alexandra du ser sliten ut!"
"Jag vet"
"Alexandra du ser ledsen ut... Mår du inte bra?"
"Jag vet"
"Va?"
"Huh? Ah.. Nä.. Jag har mått bättre"
Allting kom ut som "jag vet".
Jag bara antog att jag undvek ögonkontakt som ett försvar mot mig själv för att jag mådde dåligt, men även när jag mår bra så har jag svårt för ögonkontakt. Anledningen? En svår jävel att ge svar på.. Men jag har tänkt och "analyserat" lite om mig själv... Och jag har märkt att jag känner mig nästan blottad när folk kollar mig i ögonen! Att ta ögonkontakt är väldigt läskigt, ögon säger så mycket.. Visar sanningen! Och jag är nog rädd för att folk ska se hur trasig jag är på insidan, även om jag skrattar och ler. Jag har försökt jobba med ögonkontakt ända sedan jag var runt 10år gammal, nu är jag snart 20 och ingen förändring har skett direkt.. Det kanske bara är sån jag är? Eller så blir det bättre med tiden?
Hur mår jag annars då? Sådär faktiskt. Det är mycket upp och ner nu.. Och sorry om jag gör er besvikna, men jag saknar ibland att göra illa mig själv. Jag lovar, har inte gjort det på flera månader nu, men detta har lett till att jag tyvärr börjat ta ut en massa på andra människor omkring mig! För när jag gjorde illa mig själv så tog jag ut allt på mig själv, ilska, smärta, sorg, skuld.. Ja allt man kan tänka sig. Nu får alla andra ta skiten, men jag hinner inte ens tänka innan helvetet bryter lös!
Nåväl.. Ska försöka sova nu iallafall. Imorgon är det en ny dag!
Godnatt!
Blä för utslag!
Zup homies? Ja, vad ska man säga? Typ alla i Sverige har varit insnöade idag, inklusive mig! Tur var det kanske att jag är sjuk ändå så jag slapp göra ett försök med att ta mig någonstans idag? Jag är just nu grymt seg i kroppen, det började redan för ett par dagar sedan men har inte påverkat mig jätte mycket. Sen igår kväll började det klia överallt på kroppen, vilket gjorde mig galen! Vaknade till och med mitt i natten för att det kliade så mycket. Började nästan tro att jag skulle klia sönder huden! Jag var nästan nära på att hämta en sågtandad kniv och klia mig med! Men jag har istället hittat en annan bästa vän som gör det jobbet utan att skära sönder mig - EN HÅRBORSTE! Funkar perfekt! Så.. När jag vaknar på morgonen kliar det fortfarande överallt och då ser jag anledningen... FUCKING NÄSSELUTSLAG! Jaaaadååå! Alla här vet nog att jag råkar ut för nässelfeber några gånger om året när jag har en infektion i kroppen. Så den passade väll på nu och gav mig en rejäl klåda som aldrig slutade klia! Tur att vi hade allergitabletter hemma som jag kunde ta, så nu kliar det inte längre! Dock blev jag rätt dåsig av dem och somnade med kudde, täcke och min gosedjurshund Leo, framför teven! Lite prickar är fortfarande kvar men de kliar inte längre, vilket är SÅÅÅHÄÄÄÄR skönt!
Snöovädret har lugnat ner sig iallafall, funderar på om man ska ta en liten tripp ner till centrum och köpa sig något gott.. Är sugen på någonting.. Vi får se! Ska iallafall äta middag först - pappas berömda korvstråganoff! (Stavning?)
Vet inte riktigt vad jag är sugen på.. lite godis kanske? Kakor? BALLERINAKAKOR!? Älskar ballerinakakor...
Vet inte riktigt vad jag är sugen på.. lite godis kanske? Kakor? BALLERINAKAKOR!? Älskar ballerinakakor...
Fick också reda på något tråkigt idag.. Vår hund hemma hos mamma, Harley, har gått bort... Vet inte anledningen men fick reda på de på facebook.. Eftersom att jag inte har så mycket kontakt med mamma längre så har jag inte fått reda på så mycket.. Vad som än hände så mår han bättre nu utan smärtor och sjukdomar! Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta! ♥
Väntar på att min älskade Lana ska ringa mig.. saknar hennes röst.. Vet inte vad hon gör just nu men hon är upptagen iallafall, eftersom att hennes mobil är avstängd! Tror hon jobbar eller kör..
Nä nu ska jag ta och göra något annat för en gångs skull.. ska äta och sen ska jag lunka ut i snön!
See you later! ♥
YOOLOOO!
Tänkte säga godmorgon, men klockan är snart 16.00... Jag har sovit så himla dåligt de senaste dagarna. Det börjar med att jag först inte kan somna på nätterna oavsett hur trött jag är.. Det är som att jag har myror i kroppen som gör mig så himla rastlös och jag kan inte ligga still! Sen när jag väl somnar så vaknar jag flera gånger ur min sömn och kan sova i flera timmar. Men när jag väl har vaknat (efter 10 timmar) så känner jag mig fortfarande inte alls utsövd. Det känns som att man har sovit i 3-4 timmar och är tvungen att gå upp! Jag drömmer så knäppa saker om nätterna också och jag minns nästan alltid vad jag drömt. Mina drömmar kan påverka mig under en hel dag. Så drömmer jag om någonting som verkligen är jobbigt, så slutar det oftast med att jag har en dålig dag.. Jag skulle vilja ha någon form av drömtydare eller något så någon kan förklara för mig varför jag drömmer som jag gör! Skulle vara coolt att gå till någon spågumma också...
Nu är jag iallafall vaken, men skulle kunna sova i flera timmar till. Jag älskar att sova, det är skönt.. även om man får lite ångest varje gång av att kolla på klockan sen.. Sover oftast bort dagarna och det ger mig väldigt lite dagsljus. Många säger att det påverkar mycket hur man mår och så, men jag är väldigt mycket av en nattmänniska och sover bäst när det är ljust ute, det är som en trygghet... Självklart påverkar min dygnsrytm mina dagar väldigt mycket, speciellt när jag måste till skolan eller praktik.. Jag är ofta trött, mår illa och kroppen strejkar.. Men jag gör mitt bästa ändå och det är de som räknas (vad jag vet). Jag saknar min flickvän varje dag vilket också gör det jobbigt. Jag vill kunna må bra utan henne också, att bara kunna sakna henne när hon inte är här, men ändå glädjas av att göra andra saker.. Men just nu är hon det enda som håller mig samman från att rasa samman, så att vara utan henne för länge gör att jag verkligen mår jätte dåligt... Idag mår jag dock helt okej, vilket är skönt.. Det enda som är jobbigt nu är att jag börjar bli sjuk igen! Hostar och har ont i halsen.. Alltid något med luftrören!!! Blir tokig..
Juste, jag har blivit av med jobbet typ. Jag var lite ledsen över det, men har insett att det inte gör så mycket just nu för jag trivdes inte helt hundra på mitt jobb. Jag älskade alla människor och krögare som var supersnälla och så, men att jobba sådär många timmar på natten utan att äta ordentligt och bara kunna dricka läsk, kaffe och vatten och äta lite jordnötter, gjorde att kroppen sa ifrån. Jag började bli sliten efter ett tag och ibland kräktes jag efter jobbet.. Eftersom att jag har fått reda på att jag har låg ämnesomsättning så behöver jag äta regelbundet för att magen inte ska strejka. Jag mår jätte dåligt i kroppen och mår super illa om jag inte äter när jag är hungrig. Vilket är irriterande då jag försöker banta!
Ja.. vad ska man göra idag? Jag orkar inte göra så mycket faktiskt.. Ska nog bara ta det lugnt, plugga lite kanske... Vi får se! Kallt som fan ute. Jag hade velat gå ut på en promenad, powerwalka lite, men har så dåliga skor så lär både frysa och ramla på is, haha. Vi får se vad jag gör... Vill ändå hitta på något, vill inte bara ligga hemma idag... Men finns inte så mycket att göra en sån här dag..
Saknar min dator.. sitter vid vår gamla burk i vardagsrummet, den sugeeeeer... Men aa, min dator är helt paj så kan inte fixa min blogg eller en ny header överhuvudtaget. Vill göra lite videobloggar också men det går ju inte helleeeeer!!!
Well well.. Ska ta och försöka äta någonting, sen får vi se vad jag gör idag..
See you later!
Förändringar.
Hej kära läsare!
Jag lovade att skriva om det nya som har hänt i mitt liv!
Herregud... vart ska jag börja?
Ikväll blir det att åka till Metropol i Sundbyberg och sjunga och ta en öl med mina vänner och imorgon jobbar jag!
Ska försöka fixa en ny header så fort jag har tid.. har inte ens orkat ta tag i det haha!
Ska också skriva ett intressant inlägg om mig och min flickvän, så ni får se hur vi har det!!
Nu ska jag fixa mig vidare i lugn och ro innan jag sticker!
See you later! ♥
Jag och Lana ♥
Jag lovade att skriva om det nya som har hänt i mitt liv!
Herregud... vart ska jag börja?
- Jag har äntligen blivit klar med min utbildning som croupier inom black jack! Så nu är jag anställd och trivs åt helvete bra med mitt jobb. JAG BARA ÄLSKAR DET!
- Den 30 maj blev jag tillsammans med min älskade flickvän Lana Berg ♥
- Vi alla vet hur osäker, rädd och förvirrad jag har varit inom kärleksområdet. Att jag blivit sårad så otroligt många gånger... Men Lana har fått mig att våga igen, med henne har jag ingenting att förlora!
- Jag har två nya tillskott i min familj! Två nya fåglar vid namn Iskungen och Pikachu :)
- Jag mår mycket bättre än tidigare och har slutat att göra illa mig själv!
- Jag har inte lika mycket komplex över min kropp längre. Jag väger nu 50kg och är nöjd med det! Innan skulle jag dö i hjärtattack för att jag vägde över 48!
Ikväll blir det att åka till Metropol i Sundbyberg och sjunga och ta en öl med mina vänner och imorgon jobbar jag!
Ska försöka fixa en ny header så fort jag har tid.. har inte ens orkat ta tag i det haha!
Ska också skriva ett intressant inlägg om mig och min flickvän, så ni får se hur vi har det!!
Nu ska jag fixa mig vidare i lugn och ro innan jag sticker!
See you later! ♥
Jag och Lana ♥
Pingvin-time!
Jag tror att jag skulle passa utmärkt som pingvin! Eller...?
Fick låna en kompis värmejacka som han använder inom militären. Ja, han är ju typ 20 gånger så mycket längre än vad jag är.. Så jackan blev ju perfekt att leka pingvin i!
Fick låna en kompis värmejacka som han använder inom militären. Ja, han är ju typ 20 gånger så mycket längre än vad jag är.. Så jackan blev ju perfekt att leka pingvin i!
Ponnyn som försvann i tre år, nu har jag funnit honom...
Jag måste bara berätta hur mycket jag gråter just nu... Både av glädje för att mitt sökande äntligen upphört till 70% och för att jag är så fruktansvärt besviken också. När jag red på Frösunda Gård, en liten ridskola som ligger i Bålsta, så föll jag en dag för en ponny vid namn Galliano Brown. Innan hade jag ingen vidare favorithäst på ridskolan men jag tyckte om att rida en ponny vid namn Grey Gambler (Grållen) just för att han var så lätt att få i form och var arbetsvillig.
När Galliano Brown kom till ridskolan så var verkligen alla ridskolans elever över honom. Han var innan en tävlings ponny i hoppning och var privathäst. Han hade tydligen inte varit ridskolehäst tidigare. Han var rätt så grinig och sur mot andra och fick bara ridas av de erfarna ryttarna som gått längre på ridskolan och gruppen jag red i fick alltså inte rida honom. Jag brydde mig inte alls, eftersom att jag bara var glad över att få lära mig något. Men eftersom att det inte fanns plats i de mer erfarna grupperna, så hade jag hamnat i just den gruppen, men jag klagade inte.
En dag fick jag äran att rida Galliano och jag var rätt så glad. Jag behandlade honom som vilken vanlig häst som helst, men det var något med honom som fick mig att bli väldigt varm inombords. Jag kunde inte motstå att skratta åt honom när han drog öronen bakåt, han gjorde det inte på samma sätt som andra hästar. Istället för att dra dom bakåt mot nacken, så knep han ihop dem så "öppningen" blev helt stängd, detta gjorde hans öron enormt små!
När han insåg att jag inte var rädd för honom så stod han bara och sov.
När det var dags att ha själva lektionen så gick det ganska så bra, men har varit med om bättre. Jag tyckte att han inte var något speciellt, tills jag kom till ridskolan dagen efter för att fotografera mina kompisar som red i en annan grupp. Han stod i hagen och till min förvåning så gnäggade han till mig. Något sånt hade aldrig hänt mig förut och jag tittade bara förvånat på honom.
Jag fick senare rida Galliano Brown flera gånger eftersom att det bara gick bättre och bättre. Efter ett tag var jag fast för honom. Han stal verkligen mitt hjärta! I min närhet var han lugn och sansad, med andra tycktes han vara olydig och busig. Ridningen kanske inte alltid gick perfekt, men att bara vara med honom räckte för mig!
Men det tog bara några månader och sedan var han borta... Jag minns att jag grät i ett halvår över honom och saknaden är fortfarande stor. NU efter tre år (efter tolvslaget på nyår), har jag hittat honom! Han försvann från ridskolan den 31 Januari år 2008. Nu är det snart 2011 och jag har återfunnit honom.
Men med inga pengar så kommer jag aldrig kunna få min prins tillbaka... Han kostar dock bara 10.000kr, men det är inte så bara. Man måste ha dom pengarna också. Stallet där jag tänkte ha honom, kostar det 3.000kr i månaden och då ingår allt. Jag vet bara inte vad jag ska göra, drömmar är ju bara drömmar och uppfylls så jävla sällan... Han var verkligen hela min värld. Jag skulle jobba hela mitt liv ur mig, för att försörja honom och mig själv om han fick bli min!
Januari 2008, dagen jag fick beskedet om att han skulle försvinna från ridskolan. Det var bara några veckor innan han såldes. Jag minns att mina kompisar höll om mig när jag grät och han särade på dem genom att trycka sitt stora söta huvud imellan dem och puffa försiktigt på mig.
Jag hoppas bara en dag att jag får äga honom, jag skulle ge honom allt! Precis allt! Jag skulle jobba och tjäna pengar så gott jag kan, tills den dagen det inte finns någon luft kvar i mig mer...
/Strongwilled ♥
När Galliano Brown kom till ridskolan så var verkligen alla ridskolans elever över honom. Han var innan en tävlings ponny i hoppning och var privathäst. Han hade tydligen inte varit ridskolehäst tidigare. Han var rätt så grinig och sur mot andra och fick bara ridas av de erfarna ryttarna som gått längre på ridskolan och gruppen jag red i fick alltså inte rida honom. Jag brydde mig inte alls, eftersom att jag bara var glad över att få lära mig något. Men eftersom att det inte fanns plats i de mer erfarna grupperna, så hade jag hamnat i just den gruppen, men jag klagade inte.
En dag fick jag äran att rida Galliano och jag var rätt så glad. Jag behandlade honom som vilken vanlig häst som helst, men det var något med honom som fick mig att bli väldigt varm inombords. Jag kunde inte motstå att skratta åt honom när han drog öronen bakåt, han gjorde det inte på samma sätt som andra hästar. Istället för att dra dom bakåt mot nacken, så knep han ihop dem så "öppningen" blev helt stängd, detta gjorde hans öron enormt små!
När han insåg att jag inte var rädd för honom så stod han bara och sov.
När det var dags att ha själva lektionen så gick det ganska så bra, men har varit med om bättre. Jag tyckte att han inte var något speciellt, tills jag kom till ridskolan dagen efter för att fotografera mina kompisar som red i en annan grupp. Han stod i hagen och till min förvåning så gnäggade han till mig. Något sånt hade aldrig hänt mig förut och jag tittade bara förvånat på honom.
Jag fick senare rida Galliano Brown flera gånger eftersom att det bara gick bättre och bättre. Efter ett tag var jag fast för honom. Han stal verkligen mitt hjärta! I min närhet var han lugn och sansad, med andra tycktes han vara olydig och busig. Ridningen kanske inte alltid gick perfekt, men att bara vara med honom räckte för mig!
Men det tog bara några månader och sedan var han borta... Jag minns att jag grät i ett halvår över honom och saknaden är fortfarande stor. NU efter tre år (efter tolvslaget på nyår), har jag hittat honom! Han försvann från ridskolan den 31 Januari år 2008. Nu är det snart 2011 och jag har återfunnit honom.
Men med inga pengar så kommer jag aldrig kunna få min prins tillbaka... Han kostar dock bara 10.000kr, men det är inte så bara. Man måste ha dom pengarna också. Stallet där jag tänkte ha honom, kostar det 3.000kr i månaden och då ingår allt. Jag vet bara inte vad jag ska göra, drömmar är ju bara drömmar och uppfylls så jävla sällan... Han var verkligen hela min värld. Jag skulle jobba hela mitt liv ur mig, för att försörja honom och mig själv om han fick bli min!
Januari 2008, dagen jag fick beskedet om att han skulle försvinna från ridskolan. Det var bara några veckor innan han såldes. Jag minns att mina kompisar höll om mig när jag grät och han särade på dem genom att trycka sitt stora söta huvud imellan dem och puffa försiktigt på mig.
Jag hoppas bara en dag att jag får äga honom, jag skulle ge honom allt! Precis allt! Jag skulle jobba och tjäna pengar så gott jag kan, tills den dagen det inte finns någon luft kvar i mig mer...
/Strongwilled ♥
