Skulle skrivit i söndags, men har inte riktigt haft orken till det..

Jag klarade mig igenom min första nyktra helg på typ 2år. Fantastiskt va?!

Jag är så stolt att jag skulle kunna skrika de från hustaken, men jag tror att jag då istället blir inlåst och kallad för psykopat.. Hehe. Min helg spenderade jag hos mina gudsystrar och min ena gudsyster Maria hoppade över att gå festa med sina kompisar för min skull. Det gör hela min resa mer hjärtevärmande och lättare. Hon höll mig i handen genom min abstinens och det är såna människor jag behöver runt mig nu! Jag älskar henne och är evigt tacksam, men hon vet redan om det. 

Så hur gick det? Jo, det var väldigt upp och ner. Jag grät av att se alla bilder på Facebook där folk lagt upp bilder på sina drinkar och öl/cider flaskor. Även simpla statusar som "krogen ikväll" eller "nu ska vi festa" gjorde att jag bröt ihop. Jag kände mig liksom tvingad att sitta hemma en fredags kväll när jag annars skulle springa på molnen av berusande eufori. Men hade det varit värt i slutändan? Nej. Inte någon stans!

På lördags kvällen kändes det mycket lättare. Men saknaden efter alkohol förvandlades istället till ilska emot de människor som skulle gå ut. Jag ber om ursäkt till er nu som hade en trevlig kväll, men jag nästan bokstavligen hatade er i helgen. Men jag vet att det inte är något annat än mitt eget försvar mot mig själv för att skydda mig från det jag annars skadar mig själv med.

På söndagen skrattade jag åt folks bakis-statusar på Facebook. Jag gjorde nästan en äredans för att jag antagligen aldrig igen kommer att må sådär dåligt dagen efter pga alkohol. Jag var stolt, som om jag vunnit ett pris.

Idag är också en jobbig dag. Min flickvän ska kanske kolla på fotbolls matchen med hennes gamla kollegor och ta en öl. Bara för att hon kan. Avundsjukan sprider sig som ett jävla virus inom mig och nu är jag där igen; jag är där på trappsteg ett och vill bryta ihop, skrika, slita mig i håret och slå sönder mina knytnävar mot hårda väggar. Men jag tänker inte göra det, även om det kanske hade varit bra att "släppa ut allt". Men det är inte värt för mig att göra mig svag mot mina känslor på det sättet. Det är iallafall vad jag tror...

Jag vill också kunna ta BARA EN öl och njuta av den. Jag vill också kunna gå ut med mina vänner och se någon ointressant fotbollsmatch för sällskapets skull och dricka en öl. Men här är jag, en missbrukare som inte kan smaka en droppe utan att behöva hälla i mig mer. Jag har accepterat det. Jag har accepterat mitt missbrukande och därför står jag emot även om det är jobbigt. Så jag gjorde ett lite svårare beslut idag; jag säljer min halva flaska vodka och en 33cl öl till min bästa vän, för att jag inte litar på mig själv när jag har alkohol hemma. Det är ett väldigt smart drag, jag vet det. Men det är också någon form av separationsångest. Det låter knäppt för jag skulle antagligen inte röra alkoholen som står så fint på min hylla. Men man vet aldrig med mig och jag tar inte den risken. För en dag kanske min abstinens blir för stark för mig att hantera och har jag då alkohol hemma så har jag förlorat och mitt kämpande för att bli nykter måste börjas om från början. Det vill jag verkligen inte. Så jag anser mitt beslut som väldigt klokt.

Jag har diskuterat väldigt mycket med både min flickvän och mina vänner. Ämnet är ofta om hur det kommer bli inom en snart framtid; "kommer jag kunna ta bara en öl?". Jag kan faktiskt inte svara på det för att frågan i sig är väldigt svår för mig. Jag vet inte ens om jag en dag kommer kunna gå ut på krogen och ha kul utan alkohol där jag är konstant omringad av berusade människor. Jag VILL kunna gå ut utan att behöva dricka. Jag vill gå sjunga karaoke som är min stora passion här i livet. Men jag får vänta. Jag är inte redo nu.

Hur kommer det sluta för mig om man är på någon fin middag och man får dricka vin till maten? Jag kommer vara den enda i mitt sällskap som ber om alkoholfritt. Jag är 20år och är en missbrukare... Jag är så ung fortfarande... "För ung" har jag fått höra, för ung för att vara missbrukare. Men jag är en och det måste jag leva med i resten av mitt liv. Jag får leva med att jag har lätt för att bli beroende och måste därför anpassa mig efter den situationen för att mitt beroende är inte bara ett beroende, det är en del av mig själv. Om jag inte vill falla tillbaka och tillåta mig själv att bli den personen jag blir när jag dricker, så måste jag sätta upp en mur som stänger alkoholen ute.

Jag blir inte samma person när jag dricker... Jag blir aggressiv, som en tickande bomb och jag vill aldrig mer bli den personen, för jag skadar personer jag älskar och dom kan inte göra något när jag väl är där. De får stå och se på när jag är utom kontroll och skäller ut dem när de säger att jag inte borde ta en öl till för att jag redan är full. Har jag flaskan i handen kan man inte ta den ifrån mig. Jag blir som en varg man försöker ta bytet ifrån.

För mig är det hemskt att lyssna på hur jag är när jag är påverkad eller full. Jag blir inte mig själv och jag vill aldrig vara så igen! Jag har många minnen som skulle varit fina och bevarade väl i mitt hjärta, men det ända jag minns är en dimmig värld där jag knappt minns det underbara för att jag varit full. Jag har mycket minnesluckor och minns inte allt jag upplevt. Det är pga alkoholen. Istället för att jag njöt av en trevlig upplevelse så söp jag bort den och minns inte senare vad som hände. Missta mig inte, jag minns väldigt ofta vad som hände dagen efter.. Men minnena försvinner och en mysig kväll med vänner på ca 8 timmar, kändes som 2 timmar av berusande. Jag minns alla detaljer dagen efter när jag vaknar, men glömmer bort vad som hände de tidigare helgerna. Jag är som ett gammalt kassettband som man spelade över med en ny kväll. Det är läskigt hur mycket jag glömt; bara för att jag var full.

"Minns du den där kvällen? Det var så kul!" Nej... "Minns du den där gången när du gjorde sådär? Det var jätte kul!" Nej, jag minns inte...

Det är skrämmande. Jag har funnit så många anledningar till varför jag vill bli nykter..

Det svåraste kommer att vara när jag är med min flickvän och hon kanske vill gå ut en kväll och jag vill avstå. Jag kan inte stoppa henne eller andra från att dricka alkohol bara för att jag gör det..

Jag har insett att den svåraste delen av min resa inte kommer vara att stå emot alkoholen, det kommer vara avundsjukan och sorgen som uppstår i mig när alla andra dricker förutom jag..

Jag kommer sakna drickandet, men jag kommer att må bättre utan!