Hi guys..
Länge sedan jag skrev här, vad har det gått, ett år? Jag vet inte..
Jag hade funderat på att lägga ner bloggen eftersom att jag antagligen inte har tid att skriva här. Jag kan inte säga att jag helt plötsligt vakna upp en dag och mådde bra. Nej. Det vore en lögn.
Jag kämpar ännu och för er läsare som jag inte känner i verkliga livet.. Ja, jag lever fortfarande. Jag är fortfarande tillsammans med min underbara flickvän Lana. Vi är förlovade och har i november varit tillsammans i 1,5år. Om man räknar med de halvåret vi dejtade också, så är det 2år. Vilket är mitt längsta förhållande någonsin! Vi har haft våra toppar och dalar men vi kämpar för varandra för vi båda tror att we are meant to be.
Men jag kom inte hit för att berätta för er om det... Jag kom hit för att göra ett erkännande...
Jag vet att kommentarer kommer falla in i min inkorg, både positiva och negativa. Jag vet att det är dumt att skriva ur sig över internet där antagligen alla kan läsa det. Men jag tänker inte gömma mig för vem jag är. Nej. Jag tänker stå på mig utan att be om ursäkt för vem jag är. Jag har mina brister så som alla andra har och det handlar inte om att jag har brister som mina två diagnoser Borderline personlighetsstörning och Paniksyndrom, som står i mina papper. Nej. Det handlar om något annat, något större.
Jag tänker bara be om ursäkt för en sak och det är till alla i min närhet, mina vänner, min familj, släkt och bekanta som kommer läsa detta. Jag ber om ursäkt för att det ni nu kommer få reda på, som kan vara jobbigt för er att höra, att ni får reda på det på det här sättet och inte face to face. Men jag tänker inte gömma mig mer. Jag kunde inte ens erkänna för mig själv att faktumet är som det är, förrän idag. Så detta är jag; som inte bara erkänner för er, men också för mig själv att jag har ett beroende.
Ja.. Detta är inget skämt, detta är inte något försök till uppmärksamhet. Detta är bara jag, en normal tjej i 20års åldern som skriver ut sina bekännelser i ett blogginlägg för att jag vill att ni ska förstå och antagligen söker jag även något form av stöd. För även om jag är den enda som kan hjälpa mig själv så behöver jag hjälp. För jag kommer inte kunna klara av att bli nykter på egen hand. Jag behöver någon/några som tror på mig genom allt.
När insåg jag att jag har ett beroende må ni kanske fråga? Jo. Jag insåg det antagligen ganska tidigt men just idag slog jag upp ögonen på riktigt och det har fått mig att bryta ihop, att bli arg på mig själv och tappa allt hopp som existerar omkring mig och mitt liv.
Jag insåg att kliandet i fingrarna, mitt sura humör och rastlöshet om vissa kvällar (speciellt helger) inte var något annat än abstinens efter alkohol. Jag kräver alkohol och kan slänga iväg flera tusenlappar på det i månaden för att sväva på molnen av berusande. Men efter att ha kräkts upp allt maginnehåll som existerar i min lilla kropp två gånger på tre veckor, när detta innan bara skedde Max två gånger om året, så fick jag en tankeställare. Jag dricker för mycket. Jag kan inte bara ta en öl och njuta. Jag MÅSTE bli full. Jag måste nästan tappa förståndet om vad jag gör. Jag måste vara kvar tills krogen stänger och struntar fullständigt i hur jag tar mig hem. Jag struntar i att jag måste sitta på tre olika bussar eller tåg i flera timmar och komma hem kl 06.00/07.00 på morgonen. Så länge jag får rida ut min eufori baserad på alkohol...
Dagen efter då? Ja.. Då mår jag som sämst. Då ångrar jag mig. Varenda gång. Jag ångrar mitt stora alkoholintag för att huvudet och magen påminner mig men också för att mitt psyke gör det. Jag blir riktigt deprimerad dagen efter, får ångest och vill bara ligga i min säng och inte röra mig. Det händer många gånger att jag kräks för jag är för bakfull. Vissa gånger går det över och detta resulterar i att jag ibland dricker två kvällar i rad.
Jag kommer ofta på mig själv att jag står och ljuger folk rätt upp i ansiktet. Speciellt för min skötare på psykiatrin. Jag säger att jag inte tycker om att bli full, att jag inte dricker för att bli full, utan för att jag tycker det är gott. (Misstro mig inte nu, jag dricker OCKSÅ, för att det är gott) Men egentligen är full det enda jag vill bli. Jag vet inte hur man tar det lugnt och efter minsta droppe alkohol, vill jag bara ha mer. Jag kan inte heller säga nej till alkohol. Jag kan inte stå emot. Om någon vill bjuda mig eller låta mig smaka fastän jag inte borde, så står jag ändå där med glaset, flaskan eller burken tryckt mot mina läppar och låter mig svälja ner vätskan. Jag har inget stopp, jag är fast... Fast i ett beroende jag måste ta mig ur...
Hade jag fått välja, hade jag tagit några öl varje dag efter jag kommer hem från jobbet. Men det gör jag inte, så jag antar att jag är någonstans på god väg på vägen till att bli nykter. Jag vill verkligen bli en nykter person. Jag vill kunna gå ut utan att behöva dricka. Jag vill aldrig behöva dricka alkohol igen! Jag vill aldrig dricka alkohol igen, för jag vet vad det giftet gör mot min kropp.
Senast igår var den där andra gången jag kräktes som en gris efter en utekväll. Det är vanligt att jag bara äter ett mål mat om dagen, för jag blir aldrig hungrig. Så när jag sitter där på krogen och dricker och jag känner att jag är utsvulten, så struntar jag i det och mättar mig med mera öl.
Jag skrattar nu när jag skriver det... Det är så skrattretande patetiskt hur jag kan göra så mot mig själv. Hur jag kan tillåta mig själv att skada mig själv på detta sätt som jag gör.
Det var liksom inte nog att jag ibland skär mig själv eller svälter mig själv (något jag också förnekar ofta), jag skadar även mig själv med alkohol.
När jag dricker blir jag en dålig människa. Jag tappar lätt kontrollen över mitt humör och kan explodera på några sekunder. Jag hamnar lätt emellan slagsmål och har många gånger haft knytnäven i någon annans ansikte och orsakat skador. Andra gånger har jag knytnäven mot väggar, för att jag tappar stinget, blir arg.
Jag finner mig ofta bråka med mina vänner, jag blir alldeles för självisk och beter mig illa. Vem skulle inte göra vad som helst för att få det att sluta? Det är ännu en anledning för mig att bli nykter!
Så nu vet ni det... Nu vet ni om mitt beroende. Jag förstår er besvikelse och ni kan kasta så mycket skit och dömande ni vill på mig. Jag förtjänar antagligen det. Men jag har gjort mitt val nu. För att bli nykter kommer jag börja med att ha två "vita veckor" där jag inte dricker. Klarar jag det ökar jag på veckorna. Men jag behöver att ni då tror på att jag klarar det, att ni står ut med mig. För när jag väl kommer sitta där med abstinens som stiger mig åt huvudet, så behöver jag en hjälpande hand. Att någon tror på mig, att jag kommer klara det. För jag vill inte vara den där tjejen mer. Jag vill inte vara den tjejen som är beroende av alkohol och inte kan stoppa sig själv från att supa ner sig. Jag vill inte vara den som tappar kontrollen, för kontroll är A och O om jag ska klara mitt liv. Pga mina diagnoser är kontroll en livsviktig nyckel till att jag ska kunna klara mig, att jag ska kunna vara människa och inte sjuk. Jag vill inte bli en "heltids alkoholist", jag är redan en missbrukare och jag måste kunna återgå till att bli en människa utan beroende igen. Att jag nu erkänner för mig själv att jag är en missbrukare, är ett stort steg på vägen till att bli nykter. Att fortsätta ljuga för mig själv och andra kommer inte ta mig någonstans!
Jag kanske inte blir nykter idag, imorgon, eller om 5år. Men jag ska bli det en dag och prövningen börjar redan NU!
Och jag ska klara det.
