Jag måste bara berätta hur mycket jag gråter just nu... Både av glädje för att mitt sökande äntligen upphört till 70% och för att jag är så fruktansvärt besviken också. När jag red på Frösunda Gård, en liten ridskola som ligger i Bålsta, så föll jag en dag för en ponny vid namn Galliano Brown. Innan hade jag ingen vidare favorithäst på ridskolan men jag tyckte om att rida en ponny vid namn Grey Gambler (Grållen) just för att han var så lätt att få i form och var arbetsvillig.

När Galliano Brown kom till ridskolan så var verkligen alla ridskolans elever över honom. Han var innan en tävlings ponny i hoppning och var privathäst. Han hade tydligen inte varit ridskolehäst tidigare. Han var rätt så grinig och sur mot andra och fick bara ridas av de erfarna ryttarna som gått längre på ridskolan och gruppen jag red i fick alltså inte rida honom. Jag brydde mig inte alls, eftersom att jag bara var glad över att få lära mig något. Men eftersom att det inte fanns plats i de mer erfarna grupperna, så hade jag hamnat i just den gruppen, men jag klagade inte.

En dag fick jag äran att rida Galliano och jag var rätt så glad. Jag behandlade honom som vilken vanlig häst som helst, men det var något med honom som fick mig att bli väldigt varm inombords. Jag kunde inte motstå att skratta åt honom när han drog öronen bakåt, han gjorde det inte på samma sätt som andra hästar. Istället för att dra dom bakåt mot nacken, så knep han ihop dem så "öppningen" blev helt stängd, detta gjorde hans öron enormt små!
När han insåg att jag inte var rädd för honom så stod han bara och sov.
När det var dags att ha själva lektionen så gick det ganska så bra, men har varit med om bättre. Jag tyckte att han inte var något speciellt, tills jag kom till ridskolan dagen efter för att fotografera mina kompisar som red i en annan grupp. Han stod i hagen och till min förvåning så gnäggade han till mig. Något sånt hade aldrig hänt mig förut och jag tittade bara förvånat på honom.

Jag fick senare rida Galliano Brown flera gånger eftersom att det bara gick bättre och bättre. Efter ett tag var jag fast för honom. Han stal verkligen mitt hjärta! I min närhet var han lugn och sansad, med andra tycktes han vara olydig och busig. Ridningen kanske inte alltid gick perfekt, men att bara vara med honom räckte för mig!
Men det tog bara några månader och sedan var han borta... Jag minns att jag grät i ett halvår över honom och saknaden är fortfarande stor. NU efter tre år (efter tolvslaget på nyår), har jag hittat honom! Han försvann från ridskolan den 31 Januari år 2008. Nu är det snart 2011 och jag har återfunnit honom.
Men med inga pengar så kommer jag aldrig kunna få min prins tillbaka... Han kostar dock bara 10.000kr, men det är inte så bara. Man måste ha dom pengarna också. Stallet där jag tänkte ha honom, kostar det 3.000kr i månaden och då ingår allt. Jag vet bara inte vad jag ska göra, drömmar är ju bara drömmar och uppfylls så jävla sällan... Han var verkligen hela min värld. Jag skulle jobba hela mitt liv ur mig, för att försörja honom och mig själv om han fick bli min!

Januari 2008, dagen jag fick beskedet om att han skulle försvinna från ridskolan. Det var bara några veckor innan han såldes. Jag minns att mina kompisar höll om mig när jag grät och han särade på dem genom att trycka sitt stora söta huvud imellan dem och puffa försiktigt på mig.



Jag hoppas bara en dag att jag får äga honom, jag skulle ge honom allt! Precis allt! Jag skulle jobba och tjäna pengar så gott jag kan, tills den dagen det inte finns någon luft kvar i mig mer...



/Strongwilled ♥